Ett nattsamtal

Herr Werkmäster:
Säg, vad tycker du om Mozart, David?

David Nessle:
Vad jag tycker om Mozart …? Ja — var ska man börja? En överlägsen begåvning, odlad från en mycket tidig ålder (med auktoritära medel) som under sitt korta liv han skriva stora mängder fantastisk musik — och även en del musik som hade varit ännu mera fantastisk om han inte hade varit så till den grad flyhänt (jag tänker framför allt på en del av pianokonserterna). Om man jämför Mozart med Haydn (vilket ligger nära till hands eftersom de var stora influenser för varandra och har ett ganska likartat formspråk) så är Amadeus definitivt en betydligt mera “modern” människa — hos Haydn är Gud en trygg och stadig närvaro, strävsamheten är en kvalitet i sig, trägen vinner och så vidare — Mozart har något av den moderna människans rastlöshet i sig — det känns som om han jagar efter det där gräset som är grönare på andra sidan, som om hans musik — hur överjordisk den än är — har svårt att vila i sig själv, som om en existentiell klåda ständigt driver honom framåt (i sin lyriska rastlöshet — i det överjordiskt olyckliga uttrycken man ibland finner i hans musik — påminner han mig en hel del om ett annat snille, nämligen Charlie Parker).

Sedan tycker jag nog bäst om hans musikdramatik, generellt sett — förutsägbart nog är Don Giovanni den ena av mina favoritoperor (Den andra är Offenbachs Hoffmanns äventyr ) — och det är väl lite typiskt att Mozarts musikaliska fantasi har stimulerats så till den grad av ett libretto som handlar om mannen som verkligen inte kunde låta bli att jaga efter det grönare gräset — Don Juan.

Se där ett enormt koncist och pregnant svar, så här klockan tio i fyra på morgonen …

Adjektivet "flyhänt" i negativ bemärkning skulle själv aldrig använda i samband med Mozart. Aldrig! Men annars fick jag ett väldigt fint svar av denna fina man David Nessle. Jag gillar honom verkligen, trots att han är serietecknare.

Förresten kan ett samarbete mellan David och undertecknad snart bli verklighet. Inte för att jag är särskilt stolt över den verkligheten, men vad gör man när dagens unga inte vet vem Mozart är och när orkesterdöden bara ligger ynka år framför oss. Då får man sänka sig till dönickarnas nivå och kommunicera på deras sätt. En Mozart-strip i Metro vore drömscenariot, men Sydsvenskan går också bra, till en början.