Första Maj - Non Più Andrai

Så var det första maj igen. Socialdemokraternas demonstrationståg hade inte helt oväntat ett fattigt och tråkigt urval av banderoller, vilket jag parerade genom att förbereda mig med ett självkonstruerat plakat. Med parollen "Sluta kuva vissa akademiker genom ekonomisk otrygghet - fler och mer generösa stipendier och bidrag till utexaminerade humaniorastudenter!" stampade jag bestämt fram genom Sveriges Chicago, tillsammans med en sävlig folkmassa. Vad är det med vissa demonstranter egentligen? Vad är ens agenda om man sluter upp i ett demonstrationståg med en total passivitet? Vill man sabotera för oss som har något viktigt att säga? Dränka vårat upprörda vrålande med överdriven likgiltighet (de flesta gick leende eller småpratandes fram under marschen!)? Som vanligt nonchalerade jag detta taktiska motstånd och fortsatta att göra mitt yttersta för att dra till mig uppmärksamhet. Nu ikväll med trasig röst och träningsverk i hela kroppen misstänker jag att jag gjorde ett bra jobb på den punkten. Att fotografer (och vissa poliser) flockades runt mig gör mig ännu mer säker på min sak (en Herr Werkmäster i eld och lågor kan alltså förmodligen skönjas i någon av morgondagens dagstidningar).

Något som upprör med fenomenet "första maj" är dock att arbetarrörelsen uppger sig vara grundare för dagens demonstrationsföreteelser, och försöker skyla sanningen som är helt annorlunda. Faktum är att Mozart redan 1787 använde datumet ”första maj” för att gå till stark kritik mot det gamla feodalväsendet, genom att placera urpremiären av operan Figaros Bröllop då. Första maj är således inte bara Eugéne Pottiers dag, utan även Lorenzo Da Pontes. Inte bara Haymarketmassakerns dag, utan även Figaros Bröllops. Inte bara arbetarrörelsens dag, utan även Mozarts! Detta hedrar jag honom - första majs största hjälte - genom att imorgon, för tredje gången den här terminen se hans opera. Boka biljetter till Figaros Bröllop du också! Snart är de slut allihopa!