När nordens Anakreon badade i brunnviksbadet, vad gjorde musikens Dvalin då? har börjat ta form. På något märkligt vis har mina sjukhusbesök triggat min kreativitet; sporrat mig till att göra avtryck. Vem vill väl dö och bara lämna ett virrvarr av ofixerade kolteckningar och oläsbara anteckningar efter sig? Det gör ingen människa odödlig, tyvärr.
Dagen är den 27:e januari och året 1756. Mitt namn är Carl Michael Bellman och jag är femton år. Ännu inte den nationalskald jag en dag kommer att bli, ännu inte "Nordens Anakreon". Jag studerar fortfarande och det kommer att dröja två år innan jag debuterar som religiös diktare, och många fler innan jag börjar mitt skrivande av Fredmans epistlar. Idag är jag tyvärr ganska ointressant jämfört med den pojke som bara för några minuter sedan föddes i Salzburg. Medan jag sitter här i min takvåning på björngårdsbrunnsgränd och studerar tyska har den nyfödda Wolfgang Amadeus Mozart redan börjat sitt symfonibyggande genom sitt babyskrik och joller. Om sex år har han sin första konsert färdigskriven, och om tolv år Bastien et Bastien! Vad gjorde jag när jag var tolv år? Vad gjorde jag?
3 Comments:
Ja, tanken på ens egen dödsruna är ett ständigt stressmoment. Tidigare var jag så bekymrad över att om jag just då dog knall och fall skulle min lärargärning hållas fram som min stora prestation. Hu, hemska tanke!
Det är väl dock tyvärr alltjämt så om jag inte börjar bringa lite reda i papiren...
Rekommenderar hårspray till kolteckningarna.
Må sjukhusbesöken vara uthärdliga!
This post has been removed by a blog administrator.
Kom dock ihåg att samtliga bekymmer försvinner samtidigt som du! När folk frågar: "Vad skulle du föredra, att bli ihågkommen som en ond man efter din död, eller bli fullständigt bortglömd?" svarar jag alltid att när jag är död spelar det nog mig ingen roll.
Post a Comment
<< Home