Rolös likt Elpenors skugga

Jag läser Goethes "Die Wahlverwandtschaften" och har tagit en pause för att berätta om helgens festligheter. Men ack, varken ro eller lust låter infinna sig. Jag tror inte jag är redo att lägga helgens magi bakom mig, och att det således är därför jag bloggar lika rolöst som Elpenors skugga irrade omkring i underjorden. Istället bjuder jag på två länkar.

DN-kulturs tråkigt lätta Mozart-test.

"7 rätt av 7 möjliga Tack för din medverkan! Av de 708 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 643 (90%)"

Herr Werkmästers favoritblogg:

http://latinblogg.blogspot.com

Smolk i glädjebägaren

I all festyra och upprymdhet har jag tyvärr missat en sak. Ett fruktansvärt fel har begåtts, en synd som äcklar och förskräcker. Att Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozarts 250:e födelsedag är årets viktigaste dag nekar väl knappast någon till. Varför är det då inte en röd dag? Jag har tittat igenom fyra olika kalendrar i hopp om att det kanske kunde röra sig om ett tryckfel, men är nu säker. Man har inte skrivit fel. Den lille vargens födelsedag är tydligen inte värd att betrakta som högtidsdag. Ska man skratta eller gråta? Tur att jag har lyssnat konstant på Mozarts ljuva, upplyftande toner de senaste 48 timmarna, annars hade raseriet sannolikt varit mig övermäktig.

Wolfgangus får kanske aldrig den uppmärksamhet han förtjänar, men jag tänker inte förbise honom i alla fall! Hoppas ni liksom jag betraktat denna dag som en helgad dag, och struntat i att gå till jobbet!

Mozart 250 år! Beglückwünschung!!!

Cogito Ergo Sum vurmar för wienklassicismens geni
Dvärgen som var så trägen
Vesperae solennes och Don Giovanni
Med dessa kompositioner visar han oss vägen
Den lilla vargen dog en tidig död, men äro ändock evig
Ty för oss är han ännu vid liv, och kommer aldrig bliva sägen
Wolfgangus Teophilus Mozart är hans namn
Wolfgangus Teophilus Mozart
Ett namn som för länge sedan välkomnades av världens famn
Wolfgangus Teophilus Mozart

Grattis på födelsedagen Worferl!

"Dansa min vän, men håll dig i logen!"

Vad har helgen för läckerbitar i sitt sköte? Imorgon kommer i varje fall jag mumsa på mozartkulor och släcka törsten med österrikiskt rödvin. Sedan kan jag inte riktigt förutse helgens övriga aktiviteter, förhoppningsvis kommer många intressanta diskussionsämnen avhandlas, kanske får jag tid att skriva lite på min roman. Jag ska låta er, kära Cogito Ergo Sumläsare, ta del av några utdrag inom en snart framtid, jag måste bara skriva av mina manuskript till datorn. Jag skriver nämligen all min prosa med en gammal skrivmaskin (och all poesi med bläck och fjäderpenna). Varför, när en dator är så mycket mer praktisk frågar du kanske? Men ska verkligen konst vara "enkel"? Givetvis inte. Och hur många stora litterära verk har skrivits på en datamaskin? Väldigt få skulle jag tro, om ens några.
Men jag kommer ifrån ämnet; helgen! Jag hoppas innerligt på att hitta någon skön madame att kurtisera, någon som har såväl yttre som inre skönhet utan att för den sakens skull kräva samma symmetri tillbaka; någon som tar mig för den jag är; utan krav, utan önskemål, utan motstånd! Men även om det inte skulle bli så just denna helg är jag ändock hoppfull inför framtiden, och den som har "ett bibliotek med många böcker, äro icke ensam så länge han hava dessa böcker i sin ägo, och de icke vara dålig poesi, då äro han istället omgiven av usla vänner, och usla vänner äro icke bättre än ovänner eller bittra fiender som löpo runt knuten". Glöm inte det mina kära vänner!

Fountain-sabotören segrar!

DN-kultur skriver:

"En fransman som med en hammare slagit till en pissoar i Paris skapad av den dadaistiske konstnären Marcel Duchamp har fått 2 miljoner i böter."

För första gången känner jag med sympatisörerna för dödsstraff. Att detta vidriga monster ska komma undan med lite böter är inte bara ett hånskratt rakt in Marcel Duchamp ihåliga kranium, utan även en inbjudande vink till andra odjur att utföra liknande illdåd. Känner inte det franska rättssystemet till att konst inte kan värderas i böter eller fängelsestraff?!

Förvisso förstår jag att de inte gärna vill återinrätta dödsstraffet med detsamma; för ett enskilt fall, men de borde åtminstone överväga att direkt framställa ett mellanalternativ som sänder tydliga signaler om förargelse till det franska folket. Inspiration skulle kunna hittas hos Wilhelm Erövraren, som avskaffade Englands dödstraff, men fortsatte kontrollera samhällets brottslingar genom att kastrera och sticka ut ögonen på de grövsta förbrytarna.

"Jag föredrar att andas framför att arbeta” – Marcel Duschamp

Det gör jag också Marcel! Det gör jag också!

"Skrattet är själens barn, och barnet är måhända en mindre själ, ändock en renare. Skrattet kan dock vara smutsigt då det kommo från falsk mun!"

Humor är som sagt ingenting man ska vara rädd för, bara det görs på ett smakfullt sätt! Idag sa min och Herr Werkmästers gode vän Bruno (detta är förvisso icke hans riktiga namn, utan vi kalla honom det skämtsamt då han med sina galna filosofiska utspel påminner om renässanstänkaren Giordano Bruno som till slut fick brinna på bålet på grund av alltför vilda tankar!) något så roligt att jag fortfarande drar lite på smilbanden när jag tänker på det! Jag är helt enkelt tvungen att dela med mig av detta osannolikt kvicka skämt:

"Gud: 'Nietzche är död!'"

Paus.

Jag skrattar så mycket att jag knappt kan skriva! Vi måste övertala Bruno att börja skriva för Cogito Ergo Sum, även om hans metafysiska utspel ibland kan anses väl djärva.

Mon dieu!

Jag kan sannerligen uppskatta ett gott skratt, ett roligt skämt eller en finurlig limerick, tro inte annat! Studentspex kan ju vara fruktansvärt underhållande så länge det inte slår över i plumphet. Men att skämta om att jag skulle vara för gammal för att bo i studentkorridor tycker jag är osmakligt, osakligt och osaligt. Humor för mig är satir över Walter Scotts sena romaner, som han författade i en rasande takt till följd av pengaproblem och som därför håller löjeväckande låg kvalité, inte personliga påhopp. Nej jag är så upprörd att jag måste gå ut och flanera av mig denna olustkänsla. Kan hända att jag stannar på café och tar mig en kopp nattsvart kaffe. Har tagit med mig Äcklet för att avnjuta den för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Grattis Strindberg!

Vad har hänt sedan sist? Kafkas ”Der Process” har återupplevts. Utsökt naturalistisk litteratur som får mig att tänka på Strindbergs ”Giftas”; Strindberg som förövrigt fyller 157 år idag och "Giftas" som förövrigt resulterade i Strindbergs egna ”process”. Jag avmaskar min astrakanvirkning och cirkeln sluts.

Det är en bra dag idag. Inte bara därför Strindbergs fyller år och Vincent van Gogh har namnsdag, utan även pga. DN-kulturs publicerade text för Mozarts ära. "Fler bra dagar, tack", önskar Herr Werkmäster.

I ett tidigare inlägg refererade jag till Mozart genom ”den lilla vargen”, och känner nu att jag borde förklara bakgrunden till smeknamnet. Mozart föräldrar kallade alltid sin son för ”Wolferl” i brevväxlingen under Mozarts unga dagar, och trots att ingen vet helt säkert sägs det att han var väldigt kortväxt. Knappa 120cm. ”Den lilla vargen” är därför mitt personliga smeknamn för musikens Kristus, eller ännu mer passande: musikens Dvalin. Dvalin som var den främsta och mäktigaste av urtidsdvärgar i nordisk mytologi, och som blev den första dvärgen att bli runkunnig.

Nog med lektioner nu. På återseende...

Poesi = Aqua Vitae

Västra Hamns utomhusgalleri med flygfoton över Skåne har väckt mitt slumrande men galna intresse för fyrtorn. Fyrtornet på Faros, ett av världens sju underverk har alltid hänryckt mig, men intresset som må klinga kufiskt, bottnar inte i annat än en stark fascination för byggnader ämnade för människans vägledning (och kulturminnen i sig såklart som jag avgudar i alla dess slag!).

En framtidsdröm som följt mig sedan barnsben är att jag mot slutet av mitt liv, kanske de sista trettio åren, ska bo helt ensam i ett fyrtorn, avskiljd från samhället med utsikten över havet, vinet, wienklassicismens kompositörer, pennan och poesin som enda vänner. Men innan dess tänker jag låta utveckla fyren. Den ska få uppleva en renässans. Inom loppet av tio år hoppas jag att mina dagliga motioner ska ha börjat tas på allvar, och gjort fyrtornet till Sveriges svar på minareten, med samma traditionellt svenska stendesign som under 1600-talet, men vars mål varken är att bjuda på ett bländande och besvärande ljus, eller skrika illa skorrande böner, utan istället att sprida vägledande poesi över Svearike. Jag ska göra fyrtornet till ett poesitorn! Viktor Rydbergs ”På floden” kommer, genom att ljuda varje morgon, både att ersätta den stressfulla väckarklockan och kurera människors inre sjuklighet. För visst är det så att ”poesi är näring för själen, poesi är ’aqua vitae’ (livets vatten)”, som jag brukar inleda onsdagsdiktkvällarna med Philosophen. Människor som aldrig har upplevt poesi må, för den okritiske betraktaren, se fridfullt friska och oförstörda ut, men skrapas det bara lite på skiktet av ytlighetens fördärv kommer genast det tunna skalet krackelera, och släppa ut den ruttnade själens stank. Det inre, som borde sprudla av liv och utveckling, kommer att synas på sitt unkna tomrum, där inget annat än menlöshetens nöjda skratt kan hittas.

Poesi åt folket och poesi åt folket nu!

"Svindlande höjder"

Efter Herr Werkmästers två fantastiska texter om det österrikiska geniet har en viss skrivkramp drabbat mig. Att vi ska inspirera varandra är ju tanken, och även en lätt tävlan i all vänskaplighet kan sporra till stordåd. Men ”du ska inte tukta din häst för hårt, ty den kan dö av en alltför oöm behandling”.
Har då Werkmästers glimrande prosa, en prosa som ibland slår över i ren poesi (ehuru skillnaden mellan dessa två är något som Wordsworth tar upp i det berömda förordet till den eminenta Lyrical Ballads, kanske finns den icke? Var börjar poesin och var slutar prosan?) motat in mig i ett hörn, med ryggen mot väggen och en blick som osäkert flackar; letandes efter en utväg; en flyktväg? Ingalunda. Mitt liv har helt enkelt varit lite för kaotiskt på sistone för att kunna skriva något så fokuserat som de Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozarttexter ni kan njuta av nedan. Jag försöker finna strukturen, ehuru gäckar strukturen mig. Ett systembygge är det ännu icke tal om. Man bläddrar lite i Symposium, slås av de vackra kärleksskildringarna och vips har flertalet timmar gått; man är naken och hungrig.

Ikväll ska jag dock slå bort tankarna med några glas ljuvligt skummande Weissbier och kanske, om gudarna vill, lite rödvin. Platsen är ännu icke bestämd, men jag skulle gissa på att det blir någon av Lunds mindre nationer, där musikens volym är i lagom nivå och priset på öl lika tillmötesgående som Albert Camus prosa!

Förresten, en liten notis: även om jag såväl som Herr Werkmäster anser att majoriteten av det som man rimligtvis kan räkna som stor konst har i minst 50 år på nacken (god konst åldras som ett fint vin och smaken bliva rikare med åren, dålig konst kan liknas vid en vinflaska där luft sippra in och därmed bliva vinet till ättika, vidrig ättika!) så läses självklart de stora morgontidningarna. Kvällspressen har jag föga till övers för (brukar bläddra lite i kultursidorna men alla af Kleens och Natalias är ju för mefistofeles yngre än vad jag är! Hur kan man bedöma kultur när man sannolikt inte ens har bildning nog att skilja på förromantik och Storm und Drang?) Hursomhelst så tillåter Dagens Nyheter Kulturs internetupplaga den late poeten att snickra sonetter med hjälp av en ”sonettmaskin”. Jag vet, även jag blir illamående. Ska nu också poesin bli ettor och nollor i en datamaskin? Nej, riktig lyrik skapas med ett blödande hjärta och kärlek till metrik! Tror ni att Petrarca satt på sin kammare i 1300-talets Italien och lät en dator skriva hans sonetter till den sköna Laura, som han enligt legenden bara träffat en gång, och då bara som hastigast? Nej, för det första så fanns det inte datorer på den tiden, och för det andra så skapar ett riktigt geni utan hjälpmedel, direkt ur själen!

Här är i varje fall min sonett:

Att födas. Man kan inte protestera
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Men Varför? verkar ingen acceptera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

(http://www.dn.se/DNet/custom-jsp/sonett/sonett.html)

Adieu!

Salzburg's Naked Trust Tattoo

Mina vänner på Mozart Discussion har berättat att tatuerarna på Salzburg’s Naked Trust Tattoo är erfarna tatuerare av Mozart-motiv, och den informationen har satt griller i mitt huvud. Vilket motiv ska jag låta smycka mitt bröst?! Just nu ligger Gustav Shieles mästerverk ”The Young Mozart” (1762) högst i topp. Ett fantastiskt porträtt av en proper sexårig Mozart.

Mozart 2006

Mozart fyller 250 år i år och det firas givetvis stort av österrikarna. Personligen tänker jag fira Mozart varje dag hela mitt liv. Det är det minsta jag kan göra för honom när han har helat och läkt mig med sin ”Andantes”, gett mig glädjerus av ”Allegro”, och låtit mig gråta till hans ”Leck mich im Arsch”. I Salzburg börjar festligheterna den 27:e och fortsätter fram till den 29:e. Jag kontemplerar en resa.

”…for I protest that without travel a man is nothing but a poor creature…” (11.09.1778) - Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart

Jag har dock fått veta att konserten ”Coronation Mass” är slutsåld (gehenna!), men istället kan jag besöka de platser där musikens Kristus arbetade och bodde. Kanske ta en sväng förbi Wien också där han brukade hålla till. Fast jag är lite skeptisk. Det känns som att firande kommer vråla kommersialism ala Disneyland, precis som vanligt då pöbeln beblandas med högtider. Då måste bergochdalbanor byggas upp. Då måste t-shirts, muggar och sockervadd säljas. Och då måste de stora mimiktygdockorna vara där och väcka mitt obehag. Usch, jag har svårt för dem sedan incidenten med Musse Pigg. Det var dock länge sedan nu. Väldigt länge sedan.

Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
Säv, säv, susa,
Våg, våg, slå

/Fröding

Hur som helst. Firandet kommer förmodligen präglas av objektivitet, medan min kärlek till Mozart och hans musik är väldigt subjektiv. Det bästa vore att ta pilgrimsfärden till Salzburg efter den officiella festen, så jag i lugn och ro kan hedra ”den lilla vargen” på mitt eget vis. Sätta lite mer personlig prägel på det hela. Se Salzburg ur Mozarts perspektiv. Axla rollen som honom för en dag. Klä ut mig och träffa en äldre intellektuell dam redo att sällskapa mig som Constanze Weber, och redo att gråta till ”Leck mich im Arch” tillsammans med mig och ett tänt ljus på Salzburgs Mozarthotell. Fast där kanske jag börjar närma mig hybris. Att jag - utan Mozarts genialiska talang - skulle försöka leva hans liv och kopulera med hans fru är inte hedervärt, det är förkastligt.

Es tut mir Leid mein Mozart! Ich zurücknehmend es!

Ett sent nyårstal

2006. Ett nytt år. Människan flyttar än en gång fram livets bokmärke; livet som egentligen är för komplext för att delas in i så triviala kategorier som månader och år.

"Life is what happens while you're busy making other plans" – John Lennon

Jag förstår inte. Jag känner optimism inför 2006. Varför har jag denna inställning till det nya året? I vanliga fall brukar ett årsskifte bara betyda fler världskatastrofer, fler nyheter om mord och våldtäkter, och fler tecken på att samhällets solidaritet och moralkänsla helt har bytts ut mot kapitalism och mer kapitalism. Och starkare växer den sig, och längre sprids den, denna 2000-talets pest. Fy och ve!

- Skänk en slant snälla du. Jag svälter ihjäääl!
- …
- Bara en krona snälla du. Jag har inte ätit på tre dagar!
- …

Man blir inte fattig av det man ger till den fattige! Ett bra ordspråk som påminner mig om att jag måste spatsera ner till SOC imorgon. Min ekonomi för februari månad går inte ihop efter julens alla alkoholhaltiga hyllningar till Dionysos, och efter mitt och Philosophens nyårslöftet då vi svor att inte dricka annat än nobelfestvinet ”Penfolds RWT, Shiraz 2002” (649kr) under januari månad.

"In vino veritas / I vinet finns sanningen"

Fast om vi går tillbaka till min optimism. Det kanske inte behöver vara ett sådant mysterium trots allt? Kan det vara så enkelt som att positivismen inom mig för en stund har vaknat till från sin långa dvala? Det senaste halvåret har ju faktiskt varit ganska omtumlande. Nej nej, jag har inte sölat ned mig i en älskvärd mö, mycket bättre än så! Jag har funnit en vän för livet i wienklassicismens allas Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart!

”I am well-liked and respected in the best theaters” (11.09.1778) - Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart

Ja, det är generande. Väldigt väldigt generande. Efter 26 år kan man tycka att jag borde ha bekantat mig med Mozart tidigare, men ärligt talat, jag kan inte bry mig mindre om skuld och skam än vad jag gör idag. Sedan ”musikens Kristus” - som den ryska kompositören Peter Tjajkovkij så skönt beskrev honom - kittlade mig med sin barnsliga rokokotillförsikt kan jag inte känna annat än upprymdhet. Till och med halvårets svåraste stunder har varit lätta att ta sig igenom med honom vid min sida. Visste ni förresten att Mozart var lätt skelögd, precis som mig? Nej, jag tänkte väl det.

När Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart var tolv år komponerade han sina två första operor, ”Bastien et Bastienne” och ”La Finta Semplice”. Vad gjorde du när du var tolv år?

”I am famouse admired and well-liked” (08.10.1790) - Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozart