Ännu en natt förföljd av samma förbannade mardröm. För bara några timmar sedan vaknade jag upp tårögd och kallsvettig med ett överväldigande raseri som uppfyllde hela min tillvaro. Främst förbannad över mitt sjuka huvuds hopkok i form av den infernaliska dröm jag har tvingats utstå för fjärde natten i rad, men även arg över det kalla främmande golvets onödiga utspel under nattens gilla gång. Min så alltid dumdristigt öppna mun hade blivit offer för stora offensiver av dammhorder som belägrat tandrader och gom (vidrighetskänslan är obeskrivbar), och utan att jag hann erinra mig om tid och rum slängde jag mig upp mot verkligheten (som i vanliga fall, efter en mardröm, består av Eine kleine nactmusik och en stor kopp te, men i det här fallet var tänkt att bestå av Eine kleine nactmusik och fluorvatten) i form av ett glasbord som på ”skojigt vis” placerats ut över min sovande kropp som låg utfläkt på golvet. Resultatet av Philosophens märkvärdigt olämpliga och ytterst farliga spratt - som han tarvligt nog vägrar erkänna (han menar att jag i sömnen själv lyckats åla runt bordets långsida, och sedan in under bordets kortsida; en lögn som faller på sin egen orimlighet) - blev givetvis ett blodbad ala Stockholms. Jag vet i ärlighetens namn inte vad han hade tänkt sig. Nu är han iaf ett glasbord kortare, och en vän mindre gladlynt. Är du nöjd såhär?
Nu är jag dock omplåstrad och den största chocken har lagt sig. När jag för en stund inte kunde se för allt blod som täckte mina ögon, och när Philosophen inte gjorde annat än skrek hysteriskt, trodde jag verkligen att detta jordliga liv var över, att det var dags att ta farväl till allt gott världen har att erbjuda. ”Hur kunde en Ben Hur-kväll hos Philosophen gå så här fel”, frågade jag mig själv, och tänkte på scenen då Judah var nära att ge upp, tills handen med en skopa vatten räcktes honom.
Drömmen då? Ja, mardrömmen har jag uthärdat sedan natten till den 25:e, natten efter jag att jag hade tagit del av den provocerande nyheten i SvD om Johann Sebastian Bachs kompositioner. Inget ont emot kvinnor, det finns säkert de som med ett liv av träning kan komponera verk i klass med Verdis sämre slarvigare verk, men det här är bara för mycket. Dock ingenting jag ska fördjupa mig i nu om jag ska kunna somna om efter det här inlägget är postat. Men gud så arg jag har varit, ska ni veta. Så arg!
Min dröm utspelar sig på ett fallfärdigt hotell i Wien. Jag står utanför dörr 1842 i en korridor vars golv består av små vita peruker. Jag böjer mig fram och kikar in genom nyckelhålet till dörren och skymtar en bekant kvinnorumpa. Jag har sett den förut, i mitt dagdrömmande. Den tillhör Constanze Weber, Mozarts fru, och är den finaste rumpa jag någonsin har sett. Jag vill röra den.
Nu står jag inne i rummet, bakom Constanze, bara en armlängd ifrån. Hon står framåtböjd över en liten hög vita peruker och viskar något jag inte kan höra. Ur min ficka plockar jag upp en fjärrkontroll och höjer volymen. ”Såja såja, inte ska du vara ledsen”, viskar hon. ”Bara hon inte höjer rösten nu när jag har ljudet på så hög volym”, tänker jag med omsorg för mina svaga öron. Hon höjer aldrig rösten, hon säger inget mer. Istället dör hon med mina händer runt sin hals efter att den lilla högen av vita peruker, på telepatiskt vis, berättat att Constanze Weber försöker intala Mozart och hela världen att det är hon som skrivit Bastien et Bastienne.
Snälla Mara, tvinga mig inte att drömma denna dröm igen!
