Blott ett utlopp av känslor

Från Salzburg till Wien

Från fönstret i rummet
den lilla vargen såg
utöver den trötta folkmassan
med hoppfull och finurlig håg

Ett solskensväder samlade kraft
och började därefter sin odödliga färd
när Worferl skrev ner sina noter
för att uppnå lycka och stjärnstatusflärd

Hans unga fru
hårt i peruken drog
- Du älskar mig ej mera
jag vet, jag ser det nog.

- Äktenskap handlar ej om romantik;
min kära Constanze Weber.
Och ej heller om kärlek.
Tradition däremot, och heder!

Det goda ryktet
vargen i vänstra handen bar
men snart kom att släppa
för att hålla det goda livet kvar

Den lille vargen turnerade Europa över
med lust att väcka trötta människoliv
och så han i efterhand lyckades
när hans noter blev till jordliga himlakliv

Han skrev noter mot morgondagen
skön vinkade dess purpurkust
han flaxade med sjuka armar
han ylade med mäktig lust

Där vinkade emellan sjukdomar
en port av framgång och kvinnokön
det växte i vargens hjärta
en lust som utmynnade i aftonbön

Ju längre vargen skyndade
allt hårdare han sinnet slöt
när han sedan vaknade
blott i en oförstående värld han flöt

Den goda hälsan
musikens Dvalin i högra handen bar
men kom att släppa
för att drunkna i odödlighetens kar

Wolfgangus Teophilus Mozart
det var hans namn
ett namn som efter hans död välkomnades
av världens varma famn

Ett nattsamtal

Herr Werkmäster:
Säg, vad tycker du om Mozart, David?

David Nessle:
Vad jag tycker om Mozart …? Ja — var ska man börja? En överlägsen begåvning, odlad från en mycket tidig ålder (med auktoritära medel) som under sitt korta liv han skriva stora mängder fantastisk musik — och även en del musik som hade varit ännu mera fantastisk om han inte hade varit så till den grad flyhänt (jag tänker framför allt på en del av pianokonserterna). Om man jämför Mozart med Haydn (vilket ligger nära till hands eftersom de var stora influenser för varandra och har ett ganska likartat formspråk) så är Amadeus definitivt en betydligt mera “modern” människa — hos Haydn är Gud en trygg och stadig närvaro, strävsamheten är en kvalitet i sig, trägen vinner och så vidare — Mozart har något av den moderna människans rastlöshet i sig — det känns som om han jagar efter det där gräset som är grönare på andra sidan, som om hans musik — hur överjordisk den än är — har svårt att vila i sig själv, som om en existentiell klåda ständigt driver honom framåt (i sin lyriska rastlöshet — i det överjordiskt olyckliga uttrycken man ibland finner i hans musik — påminner han mig en hel del om ett annat snille, nämligen Charlie Parker).

Sedan tycker jag nog bäst om hans musikdramatik, generellt sett — förutsägbart nog är Don Giovanni den ena av mina favoritoperor (Den andra är Offenbachs Hoffmanns äventyr ) — och det är väl lite typiskt att Mozarts musikaliska fantasi har stimulerats så till den grad av ett libretto som handlar om mannen som verkligen inte kunde låta bli att jaga efter det grönare gräset — Don Juan.

Se där ett enormt koncist och pregnant svar, så här klockan tio i fyra på morgonen …

Adjektivet "flyhänt" i negativ bemärkning skulle själv aldrig använda i samband med Mozart. Aldrig! Men annars fick jag ett väldigt fint svar av denna fina man David Nessle. Jag gillar honom verkligen, trots att han är serietecknare.

Förresten kan ett samarbete mellan David och undertecknad snart bli verklighet. Inte för att jag är särskilt stolt över den verkligheten, men vad gör man när dagens unga inte vet vem Mozart är och när orkesterdöden bara ligger ynka år framför oss. Då får man sänka sig till dönickarnas nivå och kommunicera på deras sätt. En Mozart-strip i Metro vore drömscenariot, men Sydsvenskan går också bra, till en början.

Min dikt är en trulig vän

Solen skiner ute men det hindrar inte en sann poet från att hitta till själens lite mörkare grottor där smärtan spinner ord. Men innan vi börjar med huvudrätten tänkte jag berätta lite vad jag har haft för mig den senaste tiden. Förrutom att för andra gången läsa Prousts 4000-sidiga mästerverk har jag flanerat i försommarens Lund och funderat över vad jag ska göra till hösten. Frågorna är många och svaren få. Ännu mer litteratur eller den där praktiska filosofikursen jag sagt att jag ska läsa evigheter? Sexualitetens idéhistoria som kvällskurs eller bättra på min franska så att jag äntligen kan klara av "Det ondas blommor" på originalspråk?
Och på det mer privata planet: kommer äntligen mina kärlekssonetter att omvandlas till fysisk beröring?

Pardans

Någonstans i fonden skrattar människorna
Vi står ensamma på var sin sida, som på en misslyckad skoldans

När andra brinner gäspar livet åt oss

en misslyckad tygdrake som
släpar i marken

Att leva är att ta på sig en för liten kostym och en löjlig hatt


Elddusch

Man skrubbar och skrubbar
Minnen som brinnande smuts

Vi vadade ensamma en kväll
vattnet kallt som likgiltighet

Allt löses upp i sömmarna:

drömmar som flyttfåglar;
verkligheten cementstövlar

Vinterhud

Den kalla luften
knuffar mig nedför spiraltrappor:

som en eggande tanke

På botten en ensam man
Vi samtalar om kärlek, kommer fram till

…tystnad … tystnad…

Luftficka

Planet gör en loop:
Nedanför oss moln som gräddig bomull
Vill dyka, bada i enkelhet

Men det vackra är genomskinligt
störtar mot marken
och någon glömde

packa fallskärmen

Strider i motljus

Vi möts på risfältet, en svag vårbris viskar
om död
Kröker våra ryggar, bränner våra själar
tankar sammanfogade till någon sorts idé
I våra fickor knutna nävar
Vi väntar på att få riva murarna

Ibland får humor en att skratta!

Ibland behöver man varva ner med humor efter vardagens gravallvar, tycker jag.

Den Filosofiska Pingevinen (hysteriskt roligt om en "pingevin" [inte pingvin!] som ibland gömmer sig i en påse!)
Gycklargruppen (ifall gycklargruppen fick bestämma hade "den mörka tiden" aldrig nått sitt slut!)

Betessläpp i Vimmerby

Imorgon lämnar jag Malmö för det lagom spännande betessläppet i Vimmerby. Mina två kusiner är som varje år osunt uppspelta. Det är något obehagligt över att dessa trettioåriga män (tvillingar dessutom) precis som kossorna ser vårens betessläpp som årets höjdpunkt. Hade de fått bestämma hade midsommar, julafton, påsk; ja alla högtider varit betessläpp. Det låter kanske orimligt, men för dem är denna dag en högtid i den meningen, jämförbar med påsk och midsommar. Och hela jävla släkten tvingar de som vanligt med!

Efter vi har sett kossorna skutta omkring i gräset i någon timma och pratat om ”hur söta de är”, ” hur trevligt det här är” och ”hur det här ska förbli tradition i vår släkt generation efter generation” förflyttas släktkalaset till ett litet förfallet torp i närheten av denna bondgård, som min ena kusin har köpt för närmare en halv miljon endast för denna dag om året. Ja, ”imponerande hänfört” som Philosophen sa.

Är det någon mer än mig som måste tvingas uthärda denna betesläppsdag tillsammans med släkten? Och i så fall, hur ser du på denna märkliga företeelse och hur skiljer sig din attityd ifrån min? Själv tycker jag inte om djur, och allra minst kossor, och kan inte alls förstå hur någon kan charmas av varelser med så själlösa ögon. Jag litar lika lite på dem som jag litar på Bruno i sociala sammanhang (han ska alltid förarga någon, ofta mig, med sina märkliga kommentarer och utspel).

lifeisgrander

Jag är mållös. P författar världens vackraste blogg efter Cogito Ergo Sum: lifeisgrander! Låt mig presentera ett par lifeisgrandercitat:

"Bachs musik är för änglarna, vilka kan se bakom tidens alla hörn. Den kunde lika gärna spelas baklänges — vilket naturligtvis denne gudsman inte kunde underlåta att också då och då göra."

"Bach skriver för rösten som instrument. Bach lär sig konsterna för deras egen skull — ty också de är skapade av Gud, och står alltså på jämlik fot med människan."

Seså, var inte blyga nu; håll inte tillbaka. Njut likt Herr Werkmäster! Låt tårarna flöda! Töm ögonen på kvällspresskräpet som retat hornhinnan så. Jag vågar nog banne mig påstå att Cogito Ergo Sum, latinbloggen, och lifeisgrander är det enda du behöver läsa av det som författats efter 1950-talet (med reservation för ett fåtal undantag såklart).

Äntligen!

Inspirationens vattenfall forsar än en gång utför glimmrande klippor. Som en bil som stått och varvat upp i lös lera och helt plötsligt får fast grepp och närmast flyger iväg: så känns mitt skrivande nu. Jag är för övrigt väldigt glad över att mina dikter är så uppskattade av Cogitos läsare. Var inte oroliga det kommer mer! Bara för att jag spenderat den senaste tiden i prosans vindlande gångar innebär det ingalunda att jag övergett poesin: nej att välja mellan de båda skulle vara som att välja mellan två av sina barn.

Så jag gick in i kyrkan. Den tunga porten fick mig att känna en diffus skam, som när man lämnar in ett prov aningen för tidigt för att det ska ha kunnat röra sig om briljans; man går snabbt ut ur klassrummet och hoppas att resten av klassens medtävlare så försjunkna i sitt eget för att inte snegla på klockan. Kyrkbänkarna stod uppradade som krigsveteraner, kantstötta, dammigt tappra. Psalmböckerna låg vid ingången i en något för slarvig hög: Gud bör inte lämnas åt slumpen. Jag kände mig osäker på samma sätt som de första trevande dansstegen den där sommaren då det blommade till solens taktpinne och vi inte behövde rusdryck för att känna oss lyckligt vimmelkantiga; en svettig hand som var min och en annan som var hennes. Vad skulle jag här att göra egentligen? Jag visste inte säkert, och lät min blick slicka fönstrens insida för att se om de smakade samma som dess utsida. Men det verkade som om mina ögons smaklökar var dåliga som efter ett paket billiga cigaretter: jag kände ingen skillnad mellan surt och sött och de små, små nyanserna som kanske fanns där gick mig spårlöst förbi; jag kände enbart den monotona smaken som efter skeppsskorpor och saltat fläsk tre månader ute till havs. Jag satte mig ned på en bänk, utvald på måfå. Jag undrade varför jag var här själv, varför ingen övade på orgeln eller bara fyllde tomrummet, suddade i hörnet av min ensamhet. Men är jag verkligen ensam? Och om så vore, är det inte något jag själv valt? Gör vi överhuvudtaget några medvetna val, eller är vi bara automater, vissa av oss predeterminerade att ställa frågor om förekomsten av vår egen fria vilja? Paradoxer, som ordlekarna vid internatskolan den där terminen då förtryck serverades tillsammans med frukosten: vi knöt våra händer i byxfickorna och svor att bryta cirkeln.

Första Maj - Non Più Andrai

Så var det första maj igen. Socialdemokraternas demonstrationståg hade inte helt oväntat ett fattigt och tråkigt urval av banderoller, vilket jag parerade genom att förbereda mig med ett självkonstruerat plakat. Med parollen "Sluta kuva vissa akademiker genom ekonomisk otrygghet - fler och mer generösa stipendier och bidrag till utexaminerade humaniorastudenter!" stampade jag bestämt fram genom Sveriges Chicago, tillsammans med en sävlig folkmassa. Vad är det med vissa demonstranter egentligen? Vad är ens agenda om man sluter upp i ett demonstrationståg med en total passivitet? Vill man sabotera för oss som har något viktigt att säga? Dränka vårat upprörda vrålande med överdriven likgiltighet (de flesta gick leende eller småpratandes fram under marschen!)? Som vanligt nonchalerade jag detta taktiska motstånd och fortsatta att göra mitt yttersta för att dra till mig uppmärksamhet. Nu ikväll med trasig röst och träningsverk i hela kroppen misstänker jag att jag gjorde ett bra jobb på den punkten. Att fotografer (och vissa poliser) flockades runt mig gör mig ännu mer säker på min sak (en Herr Werkmäster i eld och lågor kan alltså förmodligen skönjas i någon av morgondagens dagstidningar).

Något som upprör med fenomenet "första maj" är dock att arbetarrörelsen uppger sig vara grundare för dagens demonstrationsföreteelser, och försöker skyla sanningen som är helt annorlunda. Faktum är att Mozart redan 1787 använde datumet ”första maj” för att gå till stark kritik mot det gamla feodalväsendet, genom att placera urpremiären av operan Figaros Bröllop då. Första maj är således inte bara Eugéne Pottiers dag, utan även Lorenzo Da Pontes. Inte bara Haymarketmassakerns dag, utan även Figaros Bröllops. Inte bara arbetarrörelsens dag, utan även Mozarts! Detta hedrar jag honom - första majs största hjälte - genom att imorgon, för tredje gången den här terminen se hans opera. Boka biljetter till Figaros Bröllop du också! Snart är de slut allihopa!

En klargörelse!

Jättekul att Herr Werkmäster är tillbaka, men lite tråkigt att han börjar sitt postande med förtal och rena lögner. Självklart har jag inte placerat något glasbord över min vän, inte heller låter jag honom sova på golvet! Det som hände var att jag bäddade åt honom på soffan i vardagsrummet, och vid ungefär klockan ett på natten väcks jag först av ett fräsande som blir allt högre, följt av ett skrik, en våldsam krasch och sedan ett ännu starkare vrål. Jag springer förskräckt in i vardagsrummet och ser Herr Werkmäster sitta upp med ansiktet blodigt och mitt glasbord splittrat över sig, hur han har hamnat där vet nog bara han själv, om ens det. Turligt nog klarade han sig utan några värre skador, och bordet var inte så dyrt. Vi har rett ut hela historien sinsemellan och anser saken vara utagerad. Ville bara klargöra för Cogito Ergo Sums läsare att jag inte är någon galning som gillrar fällor för mina slumrande vänner! Framförallt inte de som jag vet sover så oroligt som vår käre Herr Werkmäster.