Vi fortsätter raskt...

Med nästa del av min roman! Funderar fortfarande på en titel, har ni några förslag så dela gärna med er. Nu vet ni ju inte vad hela boken kommer handla om (jag vet det knappt själv!) men hjälp är alltid välkommen även om det visar sig vara av mindre nytta, om viljan är god. Nej nu ska jag inte babbla på, vi fortsätter där vi slutade sist!

Jag gick ut i den kalla vintern, kall på samma sätt som en stulen blick eller en oförstående suck, kall som kälken jag åkte på mest för att ”det var så man skulle göra”. Det hade slutat snöa, men det var som om snöflingorna fortfarande dansade framför mina ögon, dansade som jag och hon hade gjort förra sommaren. Eller var det sommaren innan det? Jag jagade minnet genom själens dunkla gångar, det gäckade mig, jag skymtade dess mantel och grabbade tag men blev till sist stående kvar med sand i händerna som långsamt och oundvikligt rann mellan mina fingrar: i bakgrunden ett svagt hånskratt, inte överdrivet elakt men ändå tillräckligt för att försätta mig i melankoliskt missmod. Hade jag bara inbillat mig? Det kan väl aldrig stämma… Mina minnen? Jag log nervöst framför ett skyltfönster och insåg att jag hade slut på cigaretter. Jag gick in och mannen i kassan, en rödnäst, ful men till det yttre beskedlig man, gav mig ”cancerpinnarna”, som min vän Claude så skämtsamt brukade kalla dem. Han är död nu och ironiskt nog dog han i tarmcancer. Vi brukade åka ut till hans sommarhus och skjuta lerduvor, då Claude älskade vapen men hatade att döda. Hans mustascher väloljade, hans kropp smärt och vig och skrattet som ett badande barn. Vi spelade dam och schack och jag vann alltid men kände mig ändå som förloraren av oss två trots att han försvann mer och mer för varje sekund han växte. Jag gick ut på gatan och tände en cigarett, hostan hade för tillfället lagt sig att vila och jag kunde således njuta av röken som rusade in i mina lungor, rusade som jag och min syster brukade springa in i vardagsrummet på julaftonsmorgon (mina lungor), innan besvikelsen över ännu en önskning som inte blivit uppfylld dämpade oss (hostan som jag visste skulle komma till slut). Jag funderade på om jag skulle gå till biblioteket och försöka få något gjort, men bestämde mig istället för att ta en lite längre promenad.