Stort!

Idag blir det champagne!

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13204722.asp

Och så försvann även hon utan förvarning...

Besviken? Det kan man minst sagt säga. Jag känner mig lurad och bedragen. Förnedrad! Varför var det tvunget att grävas i det där helvetiska stadsarkivet?!

En förberedelse.

När nordens Anakreon badade i brunnviksbadet, vad gjorde musikens Dvalin då? har börjat ta form. På något märkligt vis har mina sjukhusbesök triggat min kreativitet; sporrat mig till att göra avtryck. Vem vill väl dö och bara lämna ett virrvarr av ofixerade kolteckningar och oläsbara anteckningar efter sig? Det gör ingen människa odödlig, tyvärr.

Dagen är den 27:e januari och året 1756. Mitt namn är Carl Michael Bellman och jag är femton år. Ännu inte den nationalskald jag en dag kommer att bli, ännu inte "Nordens Anakreon". Jag studerar fortfarande och det kommer att dröja två år innan jag debuterar som religiös diktare, och många fler innan jag börjar mitt skrivande av Fredmans epistlar. Idag är jag tyvärr ganska ointressant jämfört med den pojke som bara för några minuter sedan föddes i Salzburg. Medan jag sitter här i min takvåning på björngårdsbrunnsgränd och studerar tyska har den nyfödda Wolfgang Amadeus Mozart redan börjat sitt symfonibyggande genom sitt babyskrik och joller. Om sex år har han sin första konsert färdigskriven, och om tolv år Bastien et Bastien! Vad gjorde jag när jag var tolv år? Vad gjorde jag?

Mozart 24/7

I dessa vemodsdagar efter beskedet om min systers kritiska mögelsvampsinfektion tackar jag gudarna för fyndet av SRs geniala initiativ till en Mozart-radiokanal! Även om min syster inte alls förstår sig på vår Worferl kommer åtminstone jag få ut mer av de beklämmande sjukhusvistelserna. Och så avslappnad jag kommer att vara när Mozart som samtalsämne alltid kommer att ligga på mina läppar; inlindad i en naturlig bädd av väntan med hans kompositioner alltjämt ljudande ur min bärbara hypermoderna datormanick jag snart ska inhandla.

SR Mozart

Blott ett utlopp av känslor

Från Salzburg till Wien

Från fönstret i rummet
den lilla vargen såg
utöver den trötta folkmassan
med hoppfull och finurlig håg

Ett solskensväder samlade kraft
och började därefter sin odödliga färd
när Worferl skrev ner sina noter
för att uppnå lycka och stjärnstatusflärd

Hans unga fru
hårt i peruken drog
- Du älskar mig ej mera
jag vet, jag ser det nog.

- Äktenskap handlar ej om romantik;
min kära Constanze Weber.
Och ej heller om kärlek.
Tradition däremot, och heder!

Det goda ryktet
vargen i vänstra handen bar
men snart kom att släppa
för att hålla det goda livet kvar

Den lille vargen turnerade Europa över
med lust att väcka trötta människoliv
och så han i efterhand lyckades
när hans noter blev till jordliga himlakliv

Han skrev noter mot morgondagen
skön vinkade dess purpurkust
han flaxade med sjuka armar
han ylade med mäktig lust

Där vinkade emellan sjukdomar
en port av framgång och kvinnokön
det växte i vargens hjärta
en lust som utmynnade i aftonbön

Ju längre vargen skyndade
allt hårdare han sinnet slöt
när han sedan vaknade
blott i en oförstående värld han flöt

Den goda hälsan
musikens Dvalin i högra handen bar
men kom att släppa
för att drunkna i odödlighetens kar

Wolfgangus Teophilus Mozart
det var hans namn
ett namn som efter hans död välkomnades
av världens varma famn

Ett nattsamtal

Herr Werkmäster:
Säg, vad tycker du om Mozart, David?

David Nessle:
Vad jag tycker om Mozart …? Ja — var ska man börja? En överlägsen begåvning, odlad från en mycket tidig ålder (med auktoritära medel) som under sitt korta liv han skriva stora mängder fantastisk musik — och även en del musik som hade varit ännu mera fantastisk om han inte hade varit så till den grad flyhänt (jag tänker framför allt på en del av pianokonserterna). Om man jämför Mozart med Haydn (vilket ligger nära till hands eftersom de var stora influenser för varandra och har ett ganska likartat formspråk) så är Amadeus definitivt en betydligt mera “modern” människa — hos Haydn är Gud en trygg och stadig närvaro, strävsamheten är en kvalitet i sig, trägen vinner och så vidare — Mozart har något av den moderna människans rastlöshet i sig — det känns som om han jagar efter det där gräset som är grönare på andra sidan, som om hans musik — hur överjordisk den än är — har svårt att vila i sig själv, som om en existentiell klåda ständigt driver honom framåt (i sin lyriska rastlöshet — i det överjordiskt olyckliga uttrycken man ibland finner i hans musik — påminner han mig en hel del om ett annat snille, nämligen Charlie Parker).

Sedan tycker jag nog bäst om hans musikdramatik, generellt sett — förutsägbart nog är Don Giovanni den ena av mina favoritoperor (Den andra är Offenbachs Hoffmanns äventyr ) — och det är väl lite typiskt att Mozarts musikaliska fantasi har stimulerats så till den grad av ett libretto som handlar om mannen som verkligen inte kunde låta bli att jaga efter det grönare gräset — Don Juan.

Se där ett enormt koncist och pregnant svar, så här klockan tio i fyra på morgonen …

Adjektivet "flyhänt" i negativ bemärkning skulle själv aldrig använda i samband med Mozart. Aldrig! Men annars fick jag ett väldigt fint svar av denna fina man David Nessle. Jag gillar honom verkligen, trots att han är serietecknare.

Förresten kan ett samarbete mellan David och undertecknad snart bli verklighet. Inte för att jag är särskilt stolt över den verkligheten, men vad gör man när dagens unga inte vet vem Mozart är och när orkesterdöden bara ligger ynka år framför oss. Då får man sänka sig till dönickarnas nivå och kommunicera på deras sätt. En Mozart-strip i Metro vore drömscenariot, men Sydsvenskan går också bra, till en början.

Min dikt är en trulig vän

Solen skiner ute men det hindrar inte en sann poet från att hitta till själens lite mörkare grottor där smärtan spinner ord. Men innan vi börjar med huvudrätten tänkte jag berätta lite vad jag har haft för mig den senaste tiden. Förrutom att för andra gången läsa Prousts 4000-sidiga mästerverk har jag flanerat i försommarens Lund och funderat över vad jag ska göra till hösten. Frågorna är många och svaren få. Ännu mer litteratur eller den där praktiska filosofikursen jag sagt att jag ska läsa evigheter? Sexualitetens idéhistoria som kvällskurs eller bättra på min franska så att jag äntligen kan klara av "Det ondas blommor" på originalspråk?
Och på det mer privata planet: kommer äntligen mina kärlekssonetter att omvandlas till fysisk beröring?

Pardans

Någonstans i fonden skrattar människorna
Vi står ensamma på var sin sida, som på en misslyckad skoldans

När andra brinner gäspar livet åt oss

en misslyckad tygdrake som
släpar i marken

Att leva är att ta på sig en för liten kostym och en löjlig hatt


Elddusch

Man skrubbar och skrubbar
Minnen som brinnande smuts

Vi vadade ensamma en kväll
vattnet kallt som likgiltighet

Allt löses upp i sömmarna:

drömmar som flyttfåglar;
verkligheten cementstövlar

Vinterhud

Den kalla luften
knuffar mig nedför spiraltrappor:

som en eggande tanke

På botten en ensam man
Vi samtalar om kärlek, kommer fram till

…tystnad … tystnad…

Luftficka

Planet gör en loop:
Nedanför oss moln som gräddig bomull
Vill dyka, bada i enkelhet

Men det vackra är genomskinligt
störtar mot marken
och någon glömde

packa fallskärmen

Strider i motljus

Vi möts på risfältet, en svag vårbris viskar
om död
Kröker våra ryggar, bränner våra själar
tankar sammanfogade till någon sorts idé
I våra fickor knutna nävar
Vi väntar på att få riva murarna

Ibland får humor en att skratta!

Ibland behöver man varva ner med humor efter vardagens gravallvar, tycker jag.

Den Filosofiska Pingevinen (hysteriskt roligt om en "pingevin" [inte pingvin!] som ibland gömmer sig i en påse!)
Gycklargruppen (ifall gycklargruppen fick bestämma hade "den mörka tiden" aldrig nått sitt slut!)

Betessläpp i Vimmerby

Imorgon lämnar jag Malmö för det lagom spännande betessläppet i Vimmerby. Mina två kusiner är som varje år osunt uppspelta. Det är något obehagligt över att dessa trettioåriga män (tvillingar dessutom) precis som kossorna ser vårens betessläpp som årets höjdpunkt. Hade de fått bestämma hade midsommar, julafton, påsk; ja alla högtider varit betessläpp. Det låter kanske orimligt, men för dem är denna dag en högtid i den meningen, jämförbar med påsk och midsommar. Och hela jävla släkten tvingar de som vanligt med!

Efter vi har sett kossorna skutta omkring i gräset i någon timma och pratat om ”hur söta de är”, ” hur trevligt det här är” och ”hur det här ska förbli tradition i vår släkt generation efter generation” förflyttas släktkalaset till ett litet förfallet torp i närheten av denna bondgård, som min ena kusin har köpt för närmare en halv miljon endast för denna dag om året. Ja, ”imponerande hänfört” som Philosophen sa.

Är det någon mer än mig som måste tvingas uthärda denna betesläppsdag tillsammans med släkten? Och i så fall, hur ser du på denna märkliga företeelse och hur skiljer sig din attityd ifrån min? Själv tycker jag inte om djur, och allra minst kossor, och kan inte alls förstå hur någon kan charmas av varelser med så själlösa ögon. Jag litar lika lite på dem som jag litar på Bruno i sociala sammanhang (han ska alltid förarga någon, ofta mig, med sina märkliga kommentarer och utspel).

lifeisgrander

Jag är mållös. P författar världens vackraste blogg efter Cogito Ergo Sum: lifeisgrander! Låt mig presentera ett par lifeisgrandercitat:

"Bachs musik är för änglarna, vilka kan se bakom tidens alla hörn. Den kunde lika gärna spelas baklänges — vilket naturligtvis denne gudsman inte kunde underlåta att också då och då göra."

"Bach skriver för rösten som instrument. Bach lär sig konsterna för deras egen skull — ty också de är skapade av Gud, och står alltså på jämlik fot med människan."

Seså, var inte blyga nu; håll inte tillbaka. Njut likt Herr Werkmäster! Låt tårarna flöda! Töm ögonen på kvällspresskräpet som retat hornhinnan så. Jag vågar nog banne mig påstå att Cogito Ergo Sum, latinbloggen, och lifeisgrander är det enda du behöver läsa av det som författats efter 1950-talet (med reservation för ett fåtal undantag såklart).

Äntligen!

Inspirationens vattenfall forsar än en gång utför glimmrande klippor. Som en bil som stått och varvat upp i lös lera och helt plötsligt får fast grepp och närmast flyger iväg: så känns mitt skrivande nu. Jag är för övrigt väldigt glad över att mina dikter är så uppskattade av Cogitos läsare. Var inte oroliga det kommer mer! Bara för att jag spenderat den senaste tiden i prosans vindlande gångar innebär det ingalunda att jag övergett poesin: nej att välja mellan de båda skulle vara som att välja mellan två av sina barn.

Så jag gick in i kyrkan. Den tunga porten fick mig att känna en diffus skam, som när man lämnar in ett prov aningen för tidigt för att det ska ha kunnat röra sig om briljans; man går snabbt ut ur klassrummet och hoppas att resten av klassens medtävlare så försjunkna i sitt eget för att inte snegla på klockan. Kyrkbänkarna stod uppradade som krigsveteraner, kantstötta, dammigt tappra. Psalmböckerna låg vid ingången i en något för slarvig hög: Gud bör inte lämnas åt slumpen. Jag kände mig osäker på samma sätt som de första trevande dansstegen den där sommaren då det blommade till solens taktpinne och vi inte behövde rusdryck för att känna oss lyckligt vimmelkantiga; en svettig hand som var min och en annan som var hennes. Vad skulle jag här att göra egentligen? Jag visste inte säkert, och lät min blick slicka fönstrens insida för att se om de smakade samma som dess utsida. Men det verkade som om mina ögons smaklökar var dåliga som efter ett paket billiga cigaretter: jag kände ingen skillnad mellan surt och sött och de små, små nyanserna som kanske fanns där gick mig spårlöst förbi; jag kände enbart den monotona smaken som efter skeppsskorpor och saltat fläsk tre månader ute till havs. Jag satte mig ned på en bänk, utvald på måfå. Jag undrade varför jag var här själv, varför ingen övade på orgeln eller bara fyllde tomrummet, suddade i hörnet av min ensamhet. Men är jag verkligen ensam? Och om så vore, är det inte något jag själv valt? Gör vi överhuvudtaget några medvetna val, eller är vi bara automater, vissa av oss predeterminerade att ställa frågor om förekomsten av vår egen fria vilja? Paradoxer, som ordlekarna vid internatskolan den där terminen då förtryck serverades tillsammans med frukosten: vi knöt våra händer i byxfickorna och svor att bryta cirkeln.

Första Maj - Non Più Andrai

Så var det första maj igen. Socialdemokraternas demonstrationståg hade inte helt oväntat ett fattigt och tråkigt urval av banderoller, vilket jag parerade genom att förbereda mig med ett självkonstruerat plakat. Med parollen "Sluta kuva vissa akademiker genom ekonomisk otrygghet - fler och mer generösa stipendier och bidrag till utexaminerade humaniorastudenter!" stampade jag bestämt fram genom Sveriges Chicago, tillsammans med en sävlig folkmassa. Vad är det med vissa demonstranter egentligen? Vad är ens agenda om man sluter upp i ett demonstrationståg med en total passivitet? Vill man sabotera för oss som har något viktigt att säga? Dränka vårat upprörda vrålande med överdriven likgiltighet (de flesta gick leende eller småpratandes fram under marschen!)? Som vanligt nonchalerade jag detta taktiska motstånd och fortsatta att göra mitt yttersta för att dra till mig uppmärksamhet. Nu ikväll med trasig röst och träningsverk i hela kroppen misstänker jag att jag gjorde ett bra jobb på den punkten. Att fotografer (och vissa poliser) flockades runt mig gör mig ännu mer säker på min sak (en Herr Werkmäster i eld och lågor kan alltså förmodligen skönjas i någon av morgondagens dagstidningar).

Något som upprör med fenomenet "första maj" är dock att arbetarrörelsen uppger sig vara grundare för dagens demonstrationsföreteelser, och försöker skyla sanningen som är helt annorlunda. Faktum är att Mozart redan 1787 använde datumet ”första maj” för att gå till stark kritik mot det gamla feodalväsendet, genom att placera urpremiären av operan Figaros Bröllop då. Första maj är således inte bara Eugéne Pottiers dag, utan även Lorenzo Da Pontes. Inte bara Haymarketmassakerns dag, utan även Figaros Bröllops. Inte bara arbetarrörelsens dag, utan även Mozarts! Detta hedrar jag honom - första majs största hjälte - genom att imorgon, för tredje gången den här terminen se hans opera. Boka biljetter till Figaros Bröllop du också! Snart är de slut allihopa!

En klargörelse!

Jättekul att Herr Werkmäster är tillbaka, men lite tråkigt att han börjar sitt postande med förtal och rena lögner. Självklart har jag inte placerat något glasbord över min vän, inte heller låter jag honom sova på golvet! Det som hände var att jag bäddade åt honom på soffan i vardagsrummet, och vid ungefär klockan ett på natten väcks jag först av ett fräsande som blir allt högre, följt av ett skrik, en våldsam krasch och sedan ett ännu starkare vrål. Jag springer förskräckt in i vardagsrummet och ser Herr Werkmäster sitta upp med ansiktet blodigt och mitt glasbord splittrat över sig, hur han har hamnat där vet nog bara han själv, om ens det. Turligt nog klarade han sig utan några värre skador, och bordet var inte så dyrt. Vi har rett ut hela historien sinsemellan och anser saken vara utagerad. Ville bara klargöra för Cogito Ergo Sums läsare att jag inte är någon galning som gillrar fällor för mina slumrande vänner! Framförallt inte de som jag vet sover så oroligt som vår käre Herr Werkmäster.

Nätter med Maran

Ännu en natt förföljd av samma förbannade mardröm. För bara några timmar sedan vaknade jag upp tårögd och kallsvettig med ett överväldigande raseri som uppfyllde hela min tillvaro. Främst förbannad över mitt sjuka huvuds hopkok i form av den infernaliska dröm jag har tvingats utstå för fjärde natten i rad, men även arg över det kalla främmande golvets onödiga utspel under nattens gilla gång. Min så alltid dumdristigt öppna mun hade blivit offer för stora offensiver av dammhorder som belägrat tandrader och gom (vidrighetskänslan är obeskrivbar), och utan att jag hann erinra mig om tid och rum slängde jag mig upp mot verkligheten (som i vanliga fall, efter en mardröm, består av Eine kleine nactmusik och en stor kopp te, men i det här fallet var tänkt att bestå av Eine kleine nactmusik och fluorvatten) i form av ett glasbord som på ”skojigt vis” placerats ut över min sovande kropp som låg utfläkt på golvet. Resultatet av Philosophens märkvärdigt olämpliga och ytterst farliga spratt - som han tarvligt nog vägrar erkänna (han menar att jag i sömnen själv lyckats åla runt bordets långsida, och sedan in under bordets kortsida; en lögn som faller på sin egen orimlighet) - blev givetvis ett blodbad ala Stockholms. Jag vet i ärlighetens namn inte vad han hade tänkt sig. Nu är han iaf ett glasbord kortare, och en vän mindre gladlynt. Är du nöjd såhär?

Nu är jag dock omplåstrad och den största chocken har lagt sig. När jag för en stund inte kunde se för allt blod som täckte mina ögon, och när Philosophen inte gjorde annat än skrek hysteriskt, trodde jag verkligen att detta jordliga liv var över, att det var dags att ta farväl till allt gott världen har att erbjuda. ”Hur kunde en Ben Hur-kväll hos Philosophen gå så här fel”, frågade jag mig själv, och tänkte på scenen då Judah var nära att ge upp, tills handen med en skopa vatten räcktes honom.

Drömmen då? Ja, mardrömmen har jag uthärdat sedan natten till den 25:e, natten efter jag att jag hade tagit del av den provocerande nyheten i SvD om Johann Sebastian Bachs kompositioner. Inget ont emot kvinnor, det finns säkert de som med ett liv av träning kan komponera verk i klass med Verdis sämre slarvigare verk, men det här är bara för mycket. Dock ingenting jag ska fördjupa mig i nu om jag ska kunna somna om efter det här inlägget är postat. Men gud så arg jag har varit, ska ni veta. Så arg!

Min dröm utspelar sig på ett fallfärdigt hotell i Wien. Jag står utanför dörr 1842 i en korridor vars golv består av små vita peruker. Jag böjer mig fram och kikar in genom nyckelhålet till dörren och skymtar en bekant kvinnorumpa. Jag har sett den förut, i mitt dagdrömmande. Den tillhör Constanze Weber, Mozarts fru, och är den finaste rumpa jag någonsin har sett. Jag vill röra den.

Nu står jag inne i rummet, bakom Constanze, bara en armlängd ifrån. Hon står framåtböjd över en liten hög vita peruker och viskar något jag inte kan höra. Ur min ficka plockar jag upp en fjärrkontroll och höjer volymen. ”Såja såja, inte ska du vara ledsen”, viskar hon. ”Bara hon inte höjer rösten nu när jag har ljudet på så hög volym”, tänker jag med omsorg för mina svaga öron. Hon höjer aldrig rösten, hon säger inget mer. Istället dör hon med mina händer runt sin hals efter att den lilla högen av vita peruker, på telepatiskt vis, berättat att Constanze Weber försöker intala Mozart och hela världen att det är hon som skrivit Bastien et Bastienne.

Snälla Mara, tvinga mig inte att drömma denna dröm igen!

"Poesi är för anden vad gåslever är för smaklökarna"

Som någon så skämtsamt sa! Skämt åsido, så har det gått lite trögt med romanförfattandet på sistone. Som alla författare därute säkert vet som händer det då och då att man kör fast (alla kan ju inte vara som Gabriel Garcia Marquez när han skrev "100 år av ensamhet" trots allt!). Därför har jag varit dålig på att uppdatera, men här kommer som plåster på såren istället några korta dikter. När man ätit sig proppmätt på fasan eller någon annan utsökt rätt och inte tror sig kunna få ned en endaste liten bit till verkar det ändå alltid finnas plats för madeleinekaka eller något annat gott när efterrätten dukas fram. På omvänt sätt kan det fungera med skrivandet: trots att jag för tillfället verkar helt uttömd på prosaiska meningar så bubblar mitt poetiska inre som en snäll häxkittel!

Bränt porslin

Jag känner mig kantstött
men

lycklig ändå
De eländigaste gatstrykare
känner likadant
Det är därför man inte kan komma åt dem

Genom parlamentsbeslut

Sandgata

Kriget är över;
Ingenting kvar att
slåss för
Så vi klipper oss själva
Med rostiga saxar
I ljuset
från levande gatlyktor

Pandora

En minnesbild:
Hår som löften
Händer som lust
Leende som knivar
I lådan under sängen
Stänger jag in

Ännu en besvikelse

Eldstickor

Så bränt barn skyr elden?

Jag kommer tillbaka
Som Robinson Crusoe
på solsemester
Det var juni och hål i himmelen
Som en klapp av en våg
stängdes sanddörren och

det blev oktober

Helt kort!

En liten katt från den ännu obetitlade romanens fläckiga sol:

Jag fortsatte genom grådiset, fortsatte genom snöflingorna, som om jag flöt ovanpå staden och dess urblekta invånare; drönare utan drottning. Tankar på arbetet plågade mig, plågade mig på samma sätt som jag och Jean hade torterat ungdomens flugor: en lätt slag med en tidning eller, om man var riktigt skicklig, handflatan och sedan ett grymt avlägsnande av den sprattlande lilla varelsens vingar och ben. Skulle boken någonsin bli färdig? Brydde jag mig ens längre? Jag kände en apati tung som senapsgas lägga sig över mig, ensam som jag var i skyttegraven, med en smutsig vit flagga utbytt mot bajonetten. Skulle hon svara på mitt brev? Eller skulle det bli som det brukade, ett abrupt utslocknande: eldflugan under Jeans tidning. Jag märkte att mina steg omedvetet fört mig till Kyrkan, dess inte helt oansenliga men förfallna torn stod som metafor över stadens döende tro på något annat, något bättre och jag mindes den respekt jag och min syster hade haft för våran barndoms patriark till stenbyggnad: måhända sträng men med mjuka fönsterögon leende som karameller. Skulle jag gå in? Jag tittade osäkert på kyrkan, som om jag väntade mig att den skulle svara. Men väntan var självklart fruktlöst och hade samma bittra smak som den på att far skulle säga något snällt om min sena barndoms teckningar.

Vi fortsätter raskt...

Med nästa del av min roman! Funderar fortfarande på en titel, har ni några förslag så dela gärna med er. Nu vet ni ju inte vad hela boken kommer handla om (jag vet det knappt själv!) men hjälp är alltid välkommen även om det visar sig vara av mindre nytta, om viljan är god. Nej nu ska jag inte babbla på, vi fortsätter där vi slutade sist!

Jag gick ut i den kalla vintern, kall på samma sätt som en stulen blick eller en oförstående suck, kall som kälken jag åkte på mest för att ”det var så man skulle göra”. Det hade slutat snöa, men det var som om snöflingorna fortfarande dansade framför mina ögon, dansade som jag och hon hade gjort förra sommaren. Eller var det sommaren innan det? Jag jagade minnet genom själens dunkla gångar, det gäckade mig, jag skymtade dess mantel och grabbade tag men blev till sist stående kvar med sand i händerna som långsamt och oundvikligt rann mellan mina fingrar: i bakgrunden ett svagt hånskratt, inte överdrivet elakt men ändå tillräckligt för att försätta mig i melankoliskt missmod. Hade jag bara inbillat mig? Det kan väl aldrig stämma… Mina minnen? Jag log nervöst framför ett skyltfönster och insåg att jag hade slut på cigaretter. Jag gick in och mannen i kassan, en rödnäst, ful men till det yttre beskedlig man, gav mig ”cancerpinnarna”, som min vän Claude så skämtsamt brukade kalla dem. Han är död nu och ironiskt nog dog han i tarmcancer. Vi brukade åka ut till hans sommarhus och skjuta lerduvor, då Claude älskade vapen men hatade att döda. Hans mustascher väloljade, hans kropp smärt och vig och skrattet som ett badande barn. Vi spelade dam och schack och jag vann alltid men kände mig ändå som förloraren av oss två trots att han försvann mer och mer för varje sekund han växte. Jag gick ut på gatan och tände en cigarett, hostan hade för tillfället lagt sig att vila och jag kunde således njuta av röken som rusade in i mina lungor, rusade som jag och min syster brukade springa in i vardagsrummet på julaftonsmorgon (mina lungor), innan besvikelsen över ännu en önskning som inte blivit uppfylld dämpade oss (hostan som jag visste skulle komma till slut). Jag funderade på om jag skulle gå till biblioteket och försöka få något gjort, men bestämde mig istället för att ta en lite längre promenad.

Ursäkta, kära vänner...

För den absurda väntan ni tvingats genomleva! Vad Werkmäster hållit på med vet väl alla som är det minsta intresserade av Kultur, men vad har jag gjort med min tid? Jo mina vänner, jag har skrivit. Jag har skrivit och skrivit. Levt för att Skriva, Skrivit för att leva. Det har blivit dramatik, lyrik, essäer och, framförallt, början på en roman. Den sistnämnda tänker jag låta er, kära Cogito ergo sum-läsare, få ta del av! Den är ännu inte klar, nej långt ifrån då varje formulering, varje bokstav är en strid; ibland ett ärofyllt fältslag, ibland ett nedrigt skyttegravskrig. Vad verket slutligen ska kallas har jag inte bestämt än, men här följer hur som haver ett utdrag från sagda, än så länge obetitlade roman:

På askfatet framför mig ringlade röken upp: löjlig, uppmanande; liksom uppmärksam men samtidigt inte helt odelat välvillig. Kaféet präglades av en känsla av tomhet och uppgivenhet. Jag lät såväl min blick som mina tankar vandra; funderade över gamla städer som bleknat i minnet likt håret på sommaren. En fluga surrade någonstans i periferin. Väggarnas tapeter släppte långsam från väggen och hade gjort så i flera år utan att någon reagerade, det var en handling alltför långsam för att bry sig om; en vattendroppe som urgröpte stenen. Varför fortsatte jag att komma hit? Jag tog upp ännu en cigarett och tände den trots att jag bara för några få minuter sedan varit tvungen att kväva en hostattack. Endast tre andra personer, förutom ägaren och en anställd servitris, var här inne; utanför på gatan gjorde vintern sitt bästa för att hålla mig kvar i mitt melankoliska sinnestillstånd och förhindra mina tankar från att finna ett säkert minne att hålla sig fast vid: jag kände mig som en skepsbruten som desperat hoppade mellan flytande vrakdelar, osäker över vilken som var den lämpligaste.
Jag tittade, med en blick som jag antar föreföll vara på samma gång tom som avgrundsdjup, på servitrisen som kommit fram och frågat mig om jag ville ha mer kaffe, detta trots att min kopp knappast ens var halvt urdrucken och stod där, liksom vissen, på bordet. ”Visst” svarade jag så känslokallt jag kunde, allt för att hålla tillbaka ångesten inom mig, allt för att inte kasta mig ned på mina bara knän och krama om henne och fråga henne om hon också brukade vakna upp på nätterna kallsvettig, skakandes i raseri och sorg över en barndom sedan länge undangömd i det undermedvetnas mörkaste grotta. Men jag lade band på mig och önskade att jag hade haft med mig en bok att förströ mig med. Servitrisen var inte speciellt vacker men något med hennes päronformad kropp, hennes malplacerade födelsemärke och plufsiga, gulvita ansikte gjorde mig ändå nyfiken: vad tänkte denna kvinna på? Var levde hon? Hade hon haft många älskare? Hur såg hon ut naken: dolde sig mer av den gulvita kroppen under de bylsiga kläderna eller var ansiktsfärgen bara en vardagsclowns teatersmink? Tristessen slog till mig som jag alltid önskade att jag skulle ha lyckats slå till bollen i skolans bollspel men aldrig mäktade göra: en hård, ren och på samma gång väntad som oväntad träff, åtföljd av sus och applåder. Nu fanns det dock ingen där som applåderade min tristess men hade någon gjort det hade det förmodligen lämnat mig likgiltig.
(fortsättning följer...)

Detta är som sagt bara ett litet fragment, en början, ett utkast en tanke, en skiss. Har ni några synpunkter så var för all del inte blyga för att dela med er, även om verkligt stor litteratur oftast skapas bakom ensamhetens stängda ekdörrar.

"Den som vänta på något gott, han vänta ibland för länge, men ibland regna skatter"

Länge har jag och Werkmäster varit borta från cyberrymden! Och har det inte blivit lite dunklare här på internätet så säg? Skämt åsido, nu är vi i alla fall tillbaka. Kortfattat har jag spenderat de senaste veckorna med att samla inspiration och stoff till det som ska komma att bli min debutroman. Det hela känns mycket bra. Jag åkte buss ned till Prag och flanerade runt i en vecka. Vad billigt där är! Och vad inspirerad man blir! Tyvärr innebär det att jag har så in i belsebub mycket att ta igen i skolan, omtenta efter omtenta. Jag är dock vid gott mod, även om CSN har börjat knorra! Behöver väl en skald något annat att leva på, än kärleken till ordet och en vacker kvinna? Det förstnämnda har jag, och det sistnämnda ger sig nog med tiden...

Werkmäster låter förresten hälsa att han snart ska skriva igen. Han har varit väldigt engagerad i insamlingen till restaureringen av Carl Michael Bellmans första instrument, en klockcister som enligt fiolbyggaren Lars G Lundell är i "bedrövligt skick". Tydligen så ska det ha skurit sig lite mellan honom och Bellmansällskapet som tillsammans med Visans vänner och 1700-talssällskapet Par Bricole (som Werkmäster sedan länge har hyst agg mot) sköter insamlingen. Men han får berätta mer om det själv!

Aurevoir, fränder!

Rolös likt Elpenors skugga

Jag läser Goethes "Die Wahlverwandtschaften" och har tagit en pause för att berätta om helgens festligheter. Men ack, varken ro eller lust låter infinna sig. Jag tror inte jag är redo att lägga helgens magi bakom mig, och att det således är därför jag bloggar lika rolöst som Elpenors skugga irrade omkring i underjorden. Istället bjuder jag på två länkar.

DN-kulturs tråkigt lätta Mozart-test.

"7 rätt av 7 möjliga Tack för din medverkan! Av de 708 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 643 (90%)"

Herr Werkmästers favoritblogg:

http://latinblogg.blogspot.com