Äntligen!

Inspirationens vattenfall forsar än en gång utför glimmrande klippor. Som en bil som stått och varvat upp i lös lera och helt plötsligt får fast grepp och närmast flyger iväg: så känns mitt skrivande nu. Jag är för övrigt väldigt glad över att mina dikter är så uppskattade av Cogitos läsare. Var inte oroliga det kommer mer! Bara för att jag spenderat den senaste tiden i prosans vindlande gångar innebär det ingalunda att jag övergett poesin: nej att välja mellan de båda skulle vara som att välja mellan två av sina barn.

Så jag gick in i kyrkan. Den tunga porten fick mig att känna en diffus skam, som när man lämnar in ett prov aningen för tidigt för att det ska ha kunnat röra sig om briljans; man går snabbt ut ur klassrummet och hoppas att resten av klassens medtävlare så försjunkna i sitt eget för att inte snegla på klockan. Kyrkbänkarna stod uppradade som krigsveteraner, kantstötta, dammigt tappra. Psalmböckerna låg vid ingången i en något för slarvig hög: Gud bör inte lämnas åt slumpen. Jag kände mig osäker på samma sätt som de första trevande dansstegen den där sommaren då det blommade till solens taktpinne och vi inte behövde rusdryck för att känna oss lyckligt vimmelkantiga; en svettig hand som var min och en annan som var hennes. Vad skulle jag här att göra egentligen? Jag visste inte säkert, och lät min blick slicka fönstrens insida för att se om de smakade samma som dess utsida. Men det verkade som om mina ögons smaklökar var dåliga som efter ett paket billiga cigaretter: jag kände ingen skillnad mellan surt och sött och de små, små nyanserna som kanske fanns där gick mig spårlöst förbi; jag kände enbart den monotona smaken som efter skeppsskorpor och saltat fläsk tre månader ute till havs. Jag satte mig ned på en bänk, utvald på måfå. Jag undrade varför jag var här själv, varför ingen övade på orgeln eller bara fyllde tomrummet, suddade i hörnet av min ensamhet. Men är jag verkligen ensam? Och om så vore, är det inte något jag själv valt? Gör vi överhuvudtaget några medvetna val, eller är vi bara automater, vissa av oss predeterminerade att ställa frågor om förekomsten av vår egen fria vilja? Paradoxer, som ordlekarna vid internatskolan den där terminen då förtryck serverades tillsammans med frukosten: vi knöt våra händer i byxfickorna och svor att bryta cirkeln.