Vi fortsätter raskt...

Med nästa del av min roman! Funderar fortfarande på en titel, har ni några förslag så dela gärna med er. Nu vet ni ju inte vad hela boken kommer handla om (jag vet det knappt själv!) men hjälp är alltid välkommen även om det visar sig vara av mindre nytta, om viljan är god. Nej nu ska jag inte babbla på, vi fortsätter där vi slutade sist!

Jag gick ut i den kalla vintern, kall på samma sätt som en stulen blick eller en oförstående suck, kall som kälken jag åkte på mest för att ”det var så man skulle göra”. Det hade slutat snöa, men det var som om snöflingorna fortfarande dansade framför mina ögon, dansade som jag och hon hade gjort förra sommaren. Eller var det sommaren innan det? Jag jagade minnet genom själens dunkla gångar, det gäckade mig, jag skymtade dess mantel och grabbade tag men blev till sist stående kvar med sand i händerna som långsamt och oundvikligt rann mellan mina fingrar: i bakgrunden ett svagt hånskratt, inte överdrivet elakt men ändå tillräckligt för att försätta mig i melankoliskt missmod. Hade jag bara inbillat mig? Det kan väl aldrig stämma… Mina minnen? Jag log nervöst framför ett skyltfönster och insåg att jag hade slut på cigaretter. Jag gick in och mannen i kassan, en rödnäst, ful men till det yttre beskedlig man, gav mig ”cancerpinnarna”, som min vän Claude så skämtsamt brukade kalla dem. Han är död nu och ironiskt nog dog han i tarmcancer. Vi brukade åka ut till hans sommarhus och skjuta lerduvor, då Claude älskade vapen men hatade att döda. Hans mustascher väloljade, hans kropp smärt och vig och skrattet som ett badande barn. Vi spelade dam och schack och jag vann alltid men kände mig ändå som förloraren av oss två trots att han försvann mer och mer för varje sekund han växte. Jag gick ut på gatan och tände en cigarett, hostan hade för tillfället lagt sig att vila och jag kunde således njuta av röken som rusade in i mina lungor, rusade som jag och min syster brukade springa in i vardagsrummet på julaftonsmorgon (mina lungor), innan besvikelsen över ännu en önskning som inte blivit uppfylld dämpade oss (hostan som jag visste skulle komma till slut). Jag funderade på om jag skulle gå till biblioteket och försöka få något gjort, men bestämde mig istället för att ta en lite längre promenad.

Ursäkta, kära vänner...

För den absurda väntan ni tvingats genomleva! Vad Werkmäster hållit på med vet väl alla som är det minsta intresserade av Kultur, men vad har jag gjort med min tid? Jo mina vänner, jag har skrivit. Jag har skrivit och skrivit. Levt för att Skriva, Skrivit för att leva. Det har blivit dramatik, lyrik, essäer och, framförallt, början på en roman. Den sistnämnda tänker jag låta er, kära Cogito ergo sum-läsare, få ta del av! Den är ännu inte klar, nej långt ifrån då varje formulering, varje bokstav är en strid; ibland ett ärofyllt fältslag, ibland ett nedrigt skyttegravskrig. Vad verket slutligen ska kallas har jag inte bestämt än, men här följer hur som haver ett utdrag från sagda, än så länge obetitlade roman:

På askfatet framför mig ringlade röken upp: löjlig, uppmanande; liksom uppmärksam men samtidigt inte helt odelat välvillig. Kaféet präglades av en känsla av tomhet och uppgivenhet. Jag lät såväl min blick som mina tankar vandra; funderade över gamla städer som bleknat i minnet likt håret på sommaren. En fluga surrade någonstans i periferin. Väggarnas tapeter släppte långsam från väggen och hade gjort så i flera år utan att någon reagerade, det var en handling alltför långsam för att bry sig om; en vattendroppe som urgröpte stenen. Varför fortsatte jag att komma hit? Jag tog upp ännu en cigarett och tände den trots att jag bara för några få minuter sedan varit tvungen att kväva en hostattack. Endast tre andra personer, förutom ägaren och en anställd servitris, var här inne; utanför på gatan gjorde vintern sitt bästa för att hålla mig kvar i mitt melankoliska sinnestillstånd och förhindra mina tankar från att finna ett säkert minne att hålla sig fast vid: jag kände mig som en skepsbruten som desperat hoppade mellan flytande vrakdelar, osäker över vilken som var den lämpligaste.
Jag tittade, med en blick som jag antar föreföll vara på samma gång tom som avgrundsdjup, på servitrisen som kommit fram och frågat mig om jag ville ha mer kaffe, detta trots att min kopp knappast ens var halvt urdrucken och stod där, liksom vissen, på bordet. ”Visst” svarade jag så känslokallt jag kunde, allt för att hålla tillbaka ångesten inom mig, allt för att inte kasta mig ned på mina bara knän och krama om henne och fråga henne om hon också brukade vakna upp på nätterna kallsvettig, skakandes i raseri och sorg över en barndom sedan länge undangömd i det undermedvetnas mörkaste grotta. Men jag lade band på mig och önskade att jag hade haft med mig en bok att förströ mig med. Servitrisen var inte speciellt vacker men något med hennes päronformad kropp, hennes malplacerade födelsemärke och plufsiga, gulvita ansikte gjorde mig ändå nyfiken: vad tänkte denna kvinna på? Var levde hon? Hade hon haft många älskare? Hur såg hon ut naken: dolde sig mer av den gulvita kroppen under de bylsiga kläderna eller var ansiktsfärgen bara en vardagsclowns teatersmink? Tristessen slog till mig som jag alltid önskade att jag skulle ha lyckats slå till bollen i skolans bollspel men aldrig mäktade göra: en hård, ren och på samma gång väntad som oväntad träff, åtföljd av sus och applåder. Nu fanns det dock ingen där som applåderade min tristess men hade någon gjort det hade det förmodligen lämnat mig likgiltig.
(fortsättning följer...)

Detta är som sagt bara ett litet fragment, en början, ett utkast en tanke, en skiss. Har ni några synpunkter så var för all del inte blyga för att dela med er, även om verkligt stor litteratur oftast skapas bakom ensamhetens stängda ekdörrar.