Min dikt är en trulig vän

Solen skiner ute men det hindrar inte en sann poet från att hitta till själens lite mörkare grottor där smärtan spinner ord. Men innan vi börjar med huvudrätten tänkte jag berätta lite vad jag har haft för mig den senaste tiden. Förrutom att för andra gången läsa Prousts 4000-sidiga mästerverk har jag flanerat i försommarens Lund och funderat över vad jag ska göra till hösten. Frågorna är många och svaren få. Ännu mer litteratur eller den där praktiska filosofikursen jag sagt att jag ska läsa evigheter? Sexualitetens idéhistoria som kvällskurs eller bättra på min franska så att jag äntligen kan klara av "Det ondas blommor" på originalspråk?
Och på det mer privata planet: kommer äntligen mina kärlekssonetter att omvandlas till fysisk beröring?

Pardans

Någonstans i fonden skrattar människorna
Vi står ensamma på var sin sida, som på en misslyckad skoldans

När andra brinner gäspar livet åt oss

en misslyckad tygdrake som
släpar i marken

Att leva är att ta på sig en för liten kostym och en löjlig hatt


Elddusch

Man skrubbar och skrubbar
Minnen som brinnande smuts

Vi vadade ensamma en kväll
vattnet kallt som likgiltighet

Allt löses upp i sömmarna:

drömmar som flyttfåglar;
verkligheten cementstövlar

Vinterhud

Den kalla luften
knuffar mig nedför spiraltrappor:

som en eggande tanke

På botten en ensam man
Vi samtalar om kärlek, kommer fram till

…tystnad … tystnad…

Luftficka

Planet gör en loop:
Nedanför oss moln som gräddig bomull
Vill dyka, bada i enkelhet

Men det vackra är genomskinligt
störtar mot marken
och någon glömde

packa fallskärmen

Strider i motljus

Vi möts på risfältet, en svag vårbris viskar
om död
Kröker våra ryggar, bränner våra själar
tankar sammanfogade till någon sorts idé
I våra fickor knutna nävar
Vi väntar på att få riva murarna

Äntligen!

Inspirationens vattenfall forsar än en gång utför glimmrande klippor. Som en bil som stått och varvat upp i lös lera och helt plötsligt får fast grepp och närmast flyger iväg: så känns mitt skrivande nu. Jag är för övrigt väldigt glad över att mina dikter är så uppskattade av Cogitos läsare. Var inte oroliga det kommer mer! Bara för att jag spenderat den senaste tiden i prosans vindlande gångar innebär det ingalunda att jag övergett poesin: nej att välja mellan de båda skulle vara som att välja mellan två av sina barn.

Så jag gick in i kyrkan. Den tunga porten fick mig att känna en diffus skam, som när man lämnar in ett prov aningen för tidigt för att det ska ha kunnat röra sig om briljans; man går snabbt ut ur klassrummet och hoppas att resten av klassens medtävlare så försjunkna i sitt eget för att inte snegla på klockan. Kyrkbänkarna stod uppradade som krigsveteraner, kantstötta, dammigt tappra. Psalmböckerna låg vid ingången i en något för slarvig hög: Gud bör inte lämnas åt slumpen. Jag kände mig osäker på samma sätt som de första trevande dansstegen den där sommaren då det blommade till solens taktpinne och vi inte behövde rusdryck för att känna oss lyckligt vimmelkantiga; en svettig hand som var min och en annan som var hennes. Vad skulle jag här att göra egentligen? Jag visste inte säkert, och lät min blick slicka fönstrens insida för att se om de smakade samma som dess utsida. Men det verkade som om mina ögons smaklökar var dåliga som efter ett paket billiga cigaretter: jag kände ingen skillnad mellan surt och sött och de små, små nyanserna som kanske fanns där gick mig spårlöst förbi; jag kände enbart den monotona smaken som efter skeppsskorpor och saltat fläsk tre månader ute till havs. Jag satte mig ned på en bänk, utvald på måfå. Jag undrade varför jag var här själv, varför ingen övade på orgeln eller bara fyllde tomrummet, suddade i hörnet av min ensamhet. Men är jag verkligen ensam? Och om så vore, är det inte något jag själv valt? Gör vi överhuvudtaget några medvetna val, eller är vi bara automater, vissa av oss predeterminerade att ställa frågor om förekomsten av vår egen fria vilja? Paradoxer, som ordlekarna vid internatskolan den där terminen då förtryck serverades tillsammans med frukosten: vi knöt våra händer i byxfickorna och svor att bryta cirkeln.

En klargörelse!

Jättekul att Herr Werkmäster är tillbaka, men lite tråkigt att han börjar sitt postande med förtal och rena lögner. Självklart har jag inte placerat något glasbord över min vän, inte heller låter jag honom sova på golvet! Det som hände var att jag bäddade åt honom på soffan i vardagsrummet, och vid ungefär klockan ett på natten väcks jag först av ett fräsande som blir allt högre, följt av ett skrik, en våldsam krasch och sedan ett ännu starkare vrål. Jag springer förskräckt in i vardagsrummet och ser Herr Werkmäster sitta upp med ansiktet blodigt och mitt glasbord splittrat över sig, hur han har hamnat där vet nog bara han själv, om ens det. Turligt nog klarade han sig utan några värre skador, och bordet var inte så dyrt. Vi har rett ut hela historien sinsemellan och anser saken vara utagerad. Ville bara klargöra för Cogito Ergo Sums läsare att jag inte är någon galning som gillrar fällor för mina slumrande vänner! Framförallt inte de som jag vet sover så oroligt som vår käre Herr Werkmäster.