"Poesi är för anden vad gåslever är för smaklökarna"

Som någon så skämtsamt sa! Skämt åsido, så har det gått lite trögt med romanförfattandet på sistone. Som alla författare därute säkert vet som händer det då och då att man kör fast (alla kan ju inte vara som Gabriel Garcia Marquez när han skrev "100 år av ensamhet" trots allt!). Därför har jag varit dålig på att uppdatera, men här kommer som plåster på såren istället några korta dikter. När man ätit sig proppmätt på fasan eller någon annan utsökt rätt och inte tror sig kunna få ned en endaste liten bit till verkar det ändå alltid finnas plats för madeleinekaka eller något annat gott när efterrätten dukas fram. På omvänt sätt kan det fungera med skrivandet: trots att jag för tillfället verkar helt uttömd på prosaiska meningar så bubblar mitt poetiska inre som en snäll häxkittel!

Bränt porslin

Jag känner mig kantstött
men

lycklig ändå
De eländigaste gatstrykare
känner likadant
Det är därför man inte kan komma åt dem

Genom parlamentsbeslut

Sandgata

Kriget är över;
Ingenting kvar att
slåss för
Så vi klipper oss själva
Med rostiga saxar
I ljuset
från levande gatlyktor

Pandora

En minnesbild:
Hår som löften
Händer som lust
Leende som knivar
I lådan under sängen
Stänger jag in

Ännu en besvikelse

Eldstickor

Så bränt barn skyr elden?

Jag kommer tillbaka
Som Robinson Crusoe
på solsemester
Det var juni och hål i himmelen
Som en klapp av en våg
stängdes sanddörren och

det blev oktober

Helt kort!

En liten katt från den ännu obetitlade romanens fläckiga sol:

Jag fortsatte genom grådiset, fortsatte genom snöflingorna, som om jag flöt ovanpå staden och dess urblekta invånare; drönare utan drottning. Tankar på arbetet plågade mig, plågade mig på samma sätt som jag och Jean hade torterat ungdomens flugor: en lätt slag med en tidning eller, om man var riktigt skicklig, handflatan och sedan ett grymt avlägsnande av den sprattlande lilla varelsens vingar och ben. Skulle boken någonsin bli färdig? Brydde jag mig ens längre? Jag kände en apati tung som senapsgas lägga sig över mig, ensam som jag var i skyttegraven, med en smutsig vit flagga utbytt mot bajonetten. Skulle hon svara på mitt brev? Eller skulle det bli som det brukade, ett abrupt utslocknande: eldflugan under Jeans tidning. Jag märkte att mina steg omedvetet fört mig till Kyrkan, dess inte helt oansenliga men förfallna torn stod som metafor över stadens döende tro på något annat, något bättre och jag mindes den respekt jag och min syster hade haft för våran barndoms patriark till stenbyggnad: måhända sträng men med mjuka fönsterögon leende som karameller. Skulle jag gå in? Jag tittade osäkert på kyrkan, som om jag väntade mig att den skulle svara. Men väntan var självklart fruktlöst och hade samma bittra smak som den på att far skulle säga något snällt om min sena barndoms teckningar.