Min dikt är en trulig vän

Solen skiner ute men det hindrar inte en sann poet från att hitta till själens lite mörkare grottor där smärtan spinner ord. Men innan vi börjar med huvudrätten tänkte jag berätta lite vad jag har haft för mig den senaste tiden. Förrutom att för andra gången läsa Prousts 4000-sidiga mästerverk har jag flanerat i försommarens Lund och funderat över vad jag ska göra till hösten. Frågorna är många och svaren få. Ännu mer litteratur eller den där praktiska filosofikursen jag sagt att jag ska läsa evigheter? Sexualitetens idéhistoria som kvällskurs eller bättra på min franska så att jag äntligen kan klara av "Det ondas blommor" på originalspråk?
Och på det mer privata planet: kommer äntligen mina kärlekssonetter att omvandlas till fysisk beröring?

Pardans

Någonstans i fonden skrattar människorna
Vi står ensamma på var sin sida, som på en misslyckad skoldans

När andra brinner gäspar livet åt oss

en misslyckad tygdrake som
släpar i marken

Att leva är att ta på sig en för liten kostym och en löjlig hatt


Elddusch

Man skrubbar och skrubbar
Minnen som brinnande smuts

Vi vadade ensamma en kväll
vattnet kallt som likgiltighet

Allt löses upp i sömmarna:

drömmar som flyttfåglar;
verkligheten cementstövlar

Vinterhud

Den kalla luften
knuffar mig nedför spiraltrappor:

som en eggande tanke

På botten en ensam man
Vi samtalar om kärlek, kommer fram till

…tystnad … tystnad…

Luftficka

Planet gör en loop:
Nedanför oss moln som gräddig bomull
Vill dyka, bada i enkelhet

Men det vackra är genomskinligt
störtar mot marken
och någon glömde

packa fallskärmen

Strider i motljus

Vi möts på risfältet, en svag vårbris viskar
om död
Kröker våra ryggar, bränner våra själar
tankar sammanfogade till någon sorts idé
I våra fickor knutna nävar
Vi väntar på att få riva murarna