Stort!

Idag blir det champagne!

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13204722.asp

Min dikt är en trulig vän

Solen skiner ute men det hindrar inte en sann poet från att hitta till själens lite mörkare grottor där smärtan spinner ord. Men innan vi börjar med huvudrätten tänkte jag berätta lite vad jag har haft för mig den senaste tiden. Förrutom att för andra gången läsa Prousts 4000-sidiga mästerverk har jag flanerat i försommarens Lund och funderat över vad jag ska göra till hösten. Frågorna är många och svaren få. Ännu mer litteratur eller den där praktiska filosofikursen jag sagt att jag ska läsa evigheter? Sexualitetens idéhistoria som kvällskurs eller bättra på min franska så att jag äntligen kan klara av "Det ondas blommor" på originalspråk?
Och på det mer privata planet: kommer äntligen mina kärlekssonetter att omvandlas till fysisk beröring?

Pardans

Någonstans i fonden skrattar människorna
Vi står ensamma på var sin sida, som på en misslyckad skoldans

När andra brinner gäspar livet åt oss

en misslyckad tygdrake som
släpar i marken

Att leva är att ta på sig en för liten kostym och en löjlig hatt


Elddusch

Man skrubbar och skrubbar
Minnen som brinnande smuts

Vi vadade ensamma en kväll
vattnet kallt som likgiltighet

Allt löses upp i sömmarna:

drömmar som flyttfåglar;
verkligheten cementstövlar

Vinterhud

Den kalla luften
knuffar mig nedför spiraltrappor:

som en eggande tanke

På botten en ensam man
Vi samtalar om kärlek, kommer fram till

…tystnad … tystnad…

Luftficka

Planet gör en loop:
Nedanför oss moln som gräddig bomull
Vill dyka, bada i enkelhet

Men det vackra är genomskinligt
störtar mot marken
och någon glömde

packa fallskärmen

Strider i motljus

Vi möts på risfältet, en svag vårbris viskar
om död
Kröker våra ryggar, bränner våra själar
tankar sammanfogade till någon sorts idé
I våra fickor knutna nävar
Vi väntar på att få riva murarna

Äntligen!

Inspirationens vattenfall forsar än en gång utför glimmrande klippor. Som en bil som stått och varvat upp i lös lera och helt plötsligt får fast grepp och närmast flyger iväg: så känns mitt skrivande nu. Jag är för övrigt väldigt glad över att mina dikter är så uppskattade av Cogitos läsare. Var inte oroliga det kommer mer! Bara för att jag spenderat den senaste tiden i prosans vindlande gångar innebär det ingalunda att jag övergett poesin: nej att välja mellan de båda skulle vara som att välja mellan två av sina barn.

Så jag gick in i kyrkan. Den tunga porten fick mig att känna en diffus skam, som när man lämnar in ett prov aningen för tidigt för att det ska ha kunnat röra sig om briljans; man går snabbt ut ur klassrummet och hoppas att resten av klassens medtävlare så försjunkna i sitt eget för att inte snegla på klockan. Kyrkbänkarna stod uppradade som krigsveteraner, kantstötta, dammigt tappra. Psalmböckerna låg vid ingången i en något för slarvig hög: Gud bör inte lämnas åt slumpen. Jag kände mig osäker på samma sätt som de första trevande dansstegen den där sommaren då det blommade till solens taktpinne och vi inte behövde rusdryck för att känna oss lyckligt vimmelkantiga; en svettig hand som var min och en annan som var hennes. Vad skulle jag här att göra egentligen? Jag visste inte säkert, och lät min blick slicka fönstrens insida för att se om de smakade samma som dess utsida. Men det verkade som om mina ögons smaklökar var dåliga som efter ett paket billiga cigaretter: jag kände ingen skillnad mellan surt och sött och de små, små nyanserna som kanske fanns där gick mig spårlöst förbi; jag kände enbart den monotona smaken som efter skeppsskorpor och saltat fläsk tre månader ute till havs. Jag satte mig ned på en bänk, utvald på måfå. Jag undrade varför jag var här själv, varför ingen övade på orgeln eller bara fyllde tomrummet, suddade i hörnet av min ensamhet. Men är jag verkligen ensam? Och om så vore, är det inte något jag själv valt? Gör vi överhuvudtaget några medvetna val, eller är vi bara automater, vissa av oss predeterminerade att ställa frågor om förekomsten av vår egen fria vilja? Paradoxer, som ordlekarna vid internatskolan den där terminen då förtryck serverades tillsammans med frukosten: vi knöt våra händer i byxfickorna och svor att bryta cirkeln.

En klargörelse!

Jättekul att Herr Werkmäster är tillbaka, men lite tråkigt att han börjar sitt postande med förtal och rena lögner. Självklart har jag inte placerat något glasbord över min vän, inte heller låter jag honom sova på golvet! Det som hände var att jag bäddade åt honom på soffan i vardagsrummet, och vid ungefär klockan ett på natten väcks jag först av ett fräsande som blir allt högre, följt av ett skrik, en våldsam krasch och sedan ett ännu starkare vrål. Jag springer förskräckt in i vardagsrummet och ser Herr Werkmäster sitta upp med ansiktet blodigt och mitt glasbord splittrat över sig, hur han har hamnat där vet nog bara han själv, om ens det. Turligt nog klarade han sig utan några värre skador, och bordet var inte så dyrt. Vi har rett ut hela historien sinsemellan och anser saken vara utagerad. Ville bara klargöra för Cogito Ergo Sums läsare att jag inte är någon galning som gillrar fällor för mina slumrande vänner! Framförallt inte de som jag vet sover så oroligt som vår käre Herr Werkmäster.

"Poesi är för anden vad gåslever är för smaklökarna"

Som någon så skämtsamt sa! Skämt åsido, så har det gått lite trögt med romanförfattandet på sistone. Som alla författare därute säkert vet som händer det då och då att man kör fast (alla kan ju inte vara som Gabriel Garcia Marquez när han skrev "100 år av ensamhet" trots allt!). Därför har jag varit dålig på att uppdatera, men här kommer som plåster på såren istället några korta dikter. När man ätit sig proppmätt på fasan eller någon annan utsökt rätt och inte tror sig kunna få ned en endaste liten bit till verkar det ändå alltid finnas plats för madeleinekaka eller något annat gott när efterrätten dukas fram. På omvänt sätt kan det fungera med skrivandet: trots att jag för tillfället verkar helt uttömd på prosaiska meningar så bubblar mitt poetiska inre som en snäll häxkittel!

Bränt porslin

Jag känner mig kantstött
men

lycklig ändå
De eländigaste gatstrykare
känner likadant
Det är därför man inte kan komma åt dem

Genom parlamentsbeslut

Sandgata

Kriget är över;
Ingenting kvar att
slåss för
Så vi klipper oss själva
Med rostiga saxar
I ljuset
från levande gatlyktor

Pandora

En minnesbild:
Hår som löften
Händer som lust
Leende som knivar
I lådan under sängen
Stänger jag in

Ännu en besvikelse

Eldstickor

Så bränt barn skyr elden?

Jag kommer tillbaka
Som Robinson Crusoe
på solsemester
Det var juni och hål i himmelen
Som en klapp av en våg
stängdes sanddörren och

det blev oktober

Helt kort!

En liten katt från den ännu obetitlade romanens fläckiga sol:

Jag fortsatte genom grådiset, fortsatte genom snöflingorna, som om jag flöt ovanpå staden och dess urblekta invånare; drönare utan drottning. Tankar på arbetet plågade mig, plågade mig på samma sätt som jag och Jean hade torterat ungdomens flugor: en lätt slag med en tidning eller, om man var riktigt skicklig, handflatan och sedan ett grymt avlägsnande av den sprattlande lilla varelsens vingar och ben. Skulle boken någonsin bli färdig? Brydde jag mig ens längre? Jag kände en apati tung som senapsgas lägga sig över mig, ensam som jag var i skyttegraven, med en smutsig vit flagga utbytt mot bajonetten. Skulle hon svara på mitt brev? Eller skulle det bli som det brukade, ett abrupt utslocknande: eldflugan under Jeans tidning. Jag märkte att mina steg omedvetet fört mig till Kyrkan, dess inte helt oansenliga men förfallna torn stod som metafor över stadens döende tro på något annat, något bättre och jag mindes den respekt jag och min syster hade haft för våran barndoms patriark till stenbyggnad: måhända sträng men med mjuka fönsterögon leende som karameller. Skulle jag gå in? Jag tittade osäkert på kyrkan, som om jag väntade mig att den skulle svara. Men väntan var självklart fruktlöst och hade samma bittra smak som den på att far skulle säga något snällt om min sena barndoms teckningar.

Vi fortsätter raskt...

Med nästa del av min roman! Funderar fortfarande på en titel, har ni några förslag så dela gärna med er. Nu vet ni ju inte vad hela boken kommer handla om (jag vet det knappt själv!) men hjälp är alltid välkommen även om det visar sig vara av mindre nytta, om viljan är god. Nej nu ska jag inte babbla på, vi fortsätter där vi slutade sist!

Jag gick ut i den kalla vintern, kall på samma sätt som en stulen blick eller en oförstående suck, kall som kälken jag åkte på mest för att ”det var så man skulle göra”. Det hade slutat snöa, men det var som om snöflingorna fortfarande dansade framför mina ögon, dansade som jag och hon hade gjort förra sommaren. Eller var det sommaren innan det? Jag jagade minnet genom själens dunkla gångar, det gäckade mig, jag skymtade dess mantel och grabbade tag men blev till sist stående kvar med sand i händerna som långsamt och oundvikligt rann mellan mina fingrar: i bakgrunden ett svagt hånskratt, inte överdrivet elakt men ändå tillräckligt för att försätta mig i melankoliskt missmod. Hade jag bara inbillat mig? Det kan väl aldrig stämma… Mina minnen? Jag log nervöst framför ett skyltfönster och insåg att jag hade slut på cigaretter. Jag gick in och mannen i kassan, en rödnäst, ful men till det yttre beskedlig man, gav mig ”cancerpinnarna”, som min vän Claude så skämtsamt brukade kalla dem. Han är död nu och ironiskt nog dog han i tarmcancer. Vi brukade åka ut till hans sommarhus och skjuta lerduvor, då Claude älskade vapen men hatade att döda. Hans mustascher väloljade, hans kropp smärt och vig och skrattet som ett badande barn. Vi spelade dam och schack och jag vann alltid men kände mig ändå som förloraren av oss två trots att han försvann mer och mer för varje sekund han växte. Jag gick ut på gatan och tände en cigarett, hostan hade för tillfället lagt sig att vila och jag kunde således njuta av röken som rusade in i mina lungor, rusade som jag och min syster brukade springa in i vardagsrummet på julaftonsmorgon (mina lungor), innan besvikelsen över ännu en önskning som inte blivit uppfylld dämpade oss (hostan som jag visste skulle komma till slut). Jag funderade på om jag skulle gå till biblioteket och försöka få något gjort, men bestämde mig istället för att ta en lite längre promenad.

Ursäkta, kära vänner...

För den absurda väntan ni tvingats genomleva! Vad Werkmäster hållit på med vet väl alla som är det minsta intresserade av Kultur, men vad har jag gjort med min tid? Jo mina vänner, jag har skrivit. Jag har skrivit och skrivit. Levt för att Skriva, Skrivit för att leva. Det har blivit dramatik, lyrik, essäer och, framförallt, början på en roman. Den sistnämnda tänker jag låta er, kära Cogito ergo sum-läsare, få ta del av! Den är ännu inte klar, nej långt ifrån då varje formulering, varje bokstav är en strid; ibland ett ärofyllt fältslag, ibland ett nedrigt skyttegravskrig. Vad verket slutligen ska kallas har jag inte bestämt än, men här följer hur som haver ett utdrag från sagda, än så länge obetitlade roman:

På askfatet framför mig ringlade röken upp: löjlig, uppmanande; liksom uppmärksam men samtidigt inte helt odelat välvillig. Kaféet präglades av en känsla av tomhet och uppgivenhet. Jag lät såväl min blick som mina tankar vandra; funderade över gamla städer som bleknat i minnet likt håret på sommaren. En fluga surrade någonstans i periferin. Väggarnas tapeter släppte långsam från väggen och hade gjort så i flera år utan att någon reagerade, det var en handling alltför långsam för att bry sig om; en vattendroppe som urgröpte stenen. Varför fortsatte jag att komma hit? Jag tog upp ännu en cigarett och tände den trots att jag bara för några få minuter sedan varit tvungen att kväva en hostattack. Endast tre andra personer, förutom ägaren och en anställd servitris, var här inne; utanför på gatan gjorde vintern sitt bästa för att hålla mig kvar i mitt melankoliska sinnestillstånd och förhindra mina tankar från att finna ett säkert minne att hålla sig fast vid: jag kände mig som en skepsbruten som desperat hoppade mellan flytande vrakdelar, osäker över vilken som var den lämpligaste.
Jag tittade, med en blick som jag antar föreföll vara på samma gång tom som avgrundsdjup, på servitrisen som kommit fram och frågat mig om jag ville ha mer kaffe, detta trots att min kopp knappast ens var halvt urdrucken och stod där, liksom vissen, på bordet. ”Visst” svarade jag så känslokallt jag kunde, allt för att hålla tillbaka ångesten inom mig, allt för att inte kasta mig ned på mina bara knän och krama om henne och fråga henne om hon också brukade vakna upp på nätterna kallsvettig, skakandes i raseri och sorg över en barndom sedan länge undangömd i det undermedvetnas mörkaste grotta. Men jag lade band på mig och önskade att jag hade haft med mig en bok att förströ mig med. Servitrisen var inte speciellt vacker men något med hennes päronformad kropp, hennes malplacerade födelsemärke och plufsiga, gulvita ansikte gjorde mig ändå nyfiken: vad tänkte denna kvinna på? Var levde hon? Hade hon haft många älskare? Hur såg hon ut naken: dolde sig mer av den gulvita kroppen under de bylsiga kläderna eller var ansiktsfärgen bara en vardagsclowns teatersmink? Tristessen slog till mig som jag alltid önskade att jag skulle ha lyckats slå till bollen i skolans bollspel men aldrig mäktade göra: en hård, ren och på samma gång väntad som oväntad träff, åtföljd av sus och applåder. Nu fanns det dock ingen där som applåderade min tristess men hade någon gjort det hade det förmodligen lämnat mig likgiltig.
(fortsättning följer...)

Detta är som sagt bara ett litet fragment, en början, ett utkast en tanke, en skiss. Har ni några synpunkter så var för all del inte blyga för att dela med er, även om verkligt stor litteratur oftast skapas bakom ensamhetens stängda ekdörrar.

"Den som vänta på något gott, han vänta ibland för länge, men ibland regna skatter"

Länge har jag och Werkmäster varit borta från cyberrymden! Och har det inte blivit lite dunklare här på internätet så säg? Skämt åsido, nu är vi i alla fall tillbaka. Kortfattat har jag spenderat de senaste veckorna med att samla inspiration och stoff till det som ska komma att bli min debutroman. Det hela känns mycket bra. Jag åkte buss ned till Prag och flanerade runt i en vecka. Vad billigt där är! Och vad inspirerad man blir! Tyvärr innebär det att jag har så in i belsebub mycket att ta igen i skolan, omtenta efter omtenta. Jag är dock vid gott mod, även om CSN har börjat knorra! Behöver väl en skald något annat att leva på, än kärleken till ordet och en vacker kvinna? Det förstnämnda har jag, och det sistnämnda ger sig nog med tiden...

Werkmäster låter förresten hälsa att han snart ska skriva igen. Han har varit väldigt engagerad i insamlingen till restaureringen av Carl Michael Bellmans första instrument, en klockcister som enligt fiolbyggaren Lars G Lundell är i "bedrövligt skick". Tydligen så ska det ha skurit sig lite mellan honom och Bellmansällskapet som tillsammans med Visans vänner och 1700-talssällskapet Par Bricole (som Werkmäster sedan länge har hyst agg mot) sköter insamlingen. Men han får berätta mer om det själv!

Aurevoir, fränder!

"Dansa min vän, men håll dig i logen!"

Vad har helgen för läckerbitar i sitt sköte? Imorgon kommer i varje fall jag mumsa på mozartkulor och släcka törsten med österrikiskt rödvin. Sedan kan jag inte riktigt förutse helgens övriga aktiviteter, förhoppningsvis kommer många intressanta diskussionsämnen avhandlas, kanske får jag tid att skriva lite på min roman. Jag ska låta er, kära Cogito Ergo Sumläsare, ta del av några utdrag inom en snart framtid, jag måste bara skriva av mina manuskript till datorn. Jag skriver nämligen all min prosa med en gammal skrivmaskin (och all poesi med bläck och fjäderpenna). Varför, när en dator är så mycket mer praktisk frågar du kanske? Men ska verkligen konst vara "enkel"? Givetvis inte. Och hur många stora litterära verk har skrivits på en datamaskin? Väldigt få skulle jag tro, om ens några.
Men jag kommer ifrån ämnet; helgen! Jag hoppas innerligt på att hitta någon skön madame att kurtisera, någon som har såväl yttre som inre skönhet utan att för den sakens skull kräva samma symmetri tillbaka; någon som tar mig för den jag är; utan krav, utan önskemål, utan motstånd! Men även om det inte skulle bli så just denna helg är jag ändock hoppfull inför framtiden, och den som har "ett bibliotek med många böcker, äro icke ensam så länge han hava dessa böcker i sin ägo, och de icke vara dålig poesi, då äro han istället omgiven av usla vänner, och usla vänner äro icke bättre än ovänner eller bittra fiender som löpo runt knuten". Glöm inte det mina kära vänner!

"Skrattet är själens barn, och barnet är måhända en mindre själ, ändock en renare. Skrattet kan dock vara smutsigt då det kommo från falsk mun!"

Humor är som sagt ingenting man ska vara rädd för, bara det görs på ett smakfullt sätt! Idag sa min och Herr Werkmästers gode vän Bruno (detta är förvisso icke hans riktiga namn, utan vi kalla honom det skämtsamt då han med sina galna filosofiska utspel påminner om renässanstänkaren Giordano Bruno som till slut fick brinna på bålet på grund av alltför vilda tankar!) något så roligt att jag fortfarande drar lite på smilbanden när jag tänker på det! Jag är helt enkelt tvungen att dela med mig av detta osannolikt kvicka skämt:

"Gud: 'Nietzche är död!'"

Paus.

Jag skrattar så mycket att jag knappt kan skriva! Vi måste övertala Bruno att börja skriva för Cogito Ergo Sum, även om hans metafysiska utspel ibland kan anses väl djärva.

Mon dieu!

Jag kan sannerligen uppskatta ett gott skratt, ett roligt skämt eller en finurlig limerick, tro inte annat! Studentspex kan ju vara fruktansvärt underhållande så länge det inte slår över i plumphet. Men att skämta om att jag skulle vara för gammal för att bo i studentkorridor tycker jag är osmakligt, osakligt och osaligt. Humor för mig är satir över Walter Scotts sena romaner, som han författade i en rasande takt till följd av pengaproblem och som därför håller löjeväckande låg kvalité, inte personliga påhopp. Nej jag är så upprörd att jag måste gå ut och flanera av mig denna olustkänsla. Kan hända att jag stannar på café och tar mig en kopp nattsvart kaffe. Har tagit med mig Äcklet för att avnjuta den för jag vet inte vilken gång i ordningen.

"Svindlande höjder"

Efter Herr Werkmästers två fantastiska texter om det österrikiska geniet har en viss skrivkramp drabbat mig. Att vi ska inspirera varandra är ju tanken, och även en lätt tävlan i all vänskaplighet kan sporra till stordåd. Men ”du ska inte tukta din häst för hårt, ty den kan dö av en alltför oöm behandling”.
Har då Werkmästers glimrande prosa, en prosa som ibland slår över i ren poesi (ehuru skillnaden mellan dessa två är något som Wordsworth tar upp i det berömda förordet till den eminenta Lyrical Ballads, kanske finns den icke? Var börjar poesin och var slutar prosan?) motat in mig i ett hörn, med ryggen mot väggen och en blick som osäkert flackar; letandes efter en utväg; en flyktväg? Ingalunda. Mitt liv har helt enkelt varit lite för kaotiskt på sistone för att kunna skriva något så fokuserat som de Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozarttexter ni kan njuta av nedan. Jag försöker finna strukturen, ehuru gäckar strukturen mig. Ett systembygge är det ännu icke tal om. Man bläddrar lite i Symposium, slås av de vackra kärleksskildringarna och vips har flertalet timmar gått; man är naken och hungrig.

Ikväll ska jag dock slå bort tankarna med några glas ljuvligt skummande Weissbier och kanske, om gudarna vill, lite rödvin. Platsen är ännu icke bestämd, men jag skulle gissa på att det blir någon av Lunds mindre nationer, där musikens volym är i lagom nivå och priset på öl lika tillmötesgående som Albert Camus prosa!

Förresten, en liten notis: även om jag såväl som Herr Werkmäster anser att majoriteten av det som man rimligtvis kan räkna som stor konst har i minst 50 år på nacken (god konst åldras som ett fint vin och smaken bliva rikare med åren, dålig konst kan liknas vid en vinflaska där luft sippra in och därmed bliva vinet till ättika, vidrig ättika!) så läses självklart de stora morgontidningarna. Kvällspressen har jag föga till övers för (brukar bläddra lite i kultursidorna men alla af Kleens och Natalias är ju för mefistofeles yngre än vad jag är! Hur kan man bedöma kultur när man sannolikt inte ens har bildning nog att skilja på förromantik och Storm und Drang?) Hursomhelst så tillåter Dagens Nyheter Kulturs internetupplaga den late poeten att snickra sonetter med hjälp av en ”sonettmaskin”. Jag vet, även jag blir illamående. Ska nu också poesin bli ettor och nollor i en datamaskin? Nej, riktig lyrik skapas med ett blödande hjärta och kärlek till metrik! Tror ni att Petrarca satt på sin kammare i 1300-talets Italien och lät en dator skriva hans sonetter till den sköna Laura, som han enligt legenden bara träffat en gång, och då bara som hastigast? Nej, för det första så fanns det inte datorer på den tiden, och för det andra så skapar ett riktigt geni utan hjälpmedel, direkt ur själen!

Här är i varje fall min sonett:

Att födas. Man kan inte protestera
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Men Varför? verkar ingen acceptera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

(http://www.dn.se/DNet/custom-jsp/sonett/sonett.html)

Adieu!