"Dansa min vän, men håll dig i logen!"

Vad har helgen för läckerbitar i sitt sköte? Imorgon kommer i varje fall jag mumsa på mozartkulor och släcka törsten med österrikiskt rödvin. Sedan kan jag inte riktigt förutse helgens övriga aktiviteter, förhoppningsvis kommer många intressanta diskussionsämnen avhandlas, kanske får jag tid att skriva lite på min roman. Jag ska låta er, kära Cogito Ergo Sumläsare, ta del av några utdrag inom en snart framtid, jag måste bara skriva av mina manuskript till datorn. Jag skriver nämligen all min prosa med en gammal skrivmaskin (och all poesi med bläck och fjäderpenna). Varför, när en dator är så mycket mer praktisk frågar du kanske? Men ska verkligen konst vara "enkel"? Givetvis inte. Och hur många stora litterära verk har skrivits på en datamaskin? Väldigt få skulle jag tro, om ens några.
Men jag kommer ifrån ämnet; helgen! Jag hoppas innerligt på att hitta någon skön madame att kurtisera, någon som har såväl yttre som inre skönhet utan att för den sakens skull kräva samma symmetri tillbaka; någon som tar mig för den jag är; utan krav, utan önskemål, utan motstånd! Men även om det inte skulle bli så just denna helg är jag ändock hoppfull inför framtiden, och den som har "ett bibliotek med många böcker, äro icke ensam så länge han hava dessa böcker i sin ägo, och de icke vara dålig poesi, då äro han istället omgiven av usla vänner, och usla vänner äro icke bättre än ovänner eller bittra fiender som löpo runt knuten". Glöm inte det mina kära vänner!

"Skrattet är själens barn, och barnet är måhända en mindre själ, ändock en renare. Skrattet kan dock vara smutsigt då det kommo från falsk mun!"

Humor är som sagt ingenting man ska vara rädd för, bara det görs på ett smakfullt sätt! Idag sa min och Herr Werkmästers gode vän Bruno (detta är förvisso icke hans riktiga namn, utan vi kalla honom det skämtsamt då han med sina galna filosofiska utspel påminner om renässanstänkaren Giordano Bruno som till slut fick brinna på bålet på grund av alltför vilda tankar!) något så roligt att jag fortfarande drar lite på smilbanden när jag tänker på det! Jag är helt enkelt tvungen att dela med mig av detta osannolikt kvicka skämt:

"Gud: 'Nietzche är död!'"

Paus.

Jag skrattar så mycket att jag knappt kan skriva! Vi måste övertala Bruno att börja skriva för Cogito Ergo Sum, även om hans metafysiska utspel ibland kan anses väl djärva.

Mon dieu!

Jag kan sannerligen uppskatta ett gott skratt, ett roligt skämt eller en finurlig limerick, tro inte annat! Studentspex kan ju vara fruktansvärt underhållande så länge det inte slår över i plumphet. Men att skämta om att jag skulle vara för gammal för att bo i studentkorridor tycker jag är osmakligt, osakligt och osaligt. Humor för mig är satir över Walter Scotts sena romaner, som han författade i en rasande takt till följd av pengaproblem och som därför håller löjeväckande låg kvalité, inte personliga påhopp. Nej jag är så upprörd att jag måste gå ut och flanera av mig denna olustkänsla. Kan hända att jag stannar på café och tar mig en kopp nattsvart kaffe. Har tagit med mig Äcklet för att avnjuta den för jag vet inte vilken gång i ordningen.

"Svindlande höjder"

Efter Herr Werkmästers två fantastiska texter om det österrikiska geniet har en viss skrivkramp drabbat mig. Att vi ska inspirera varandra är ju tanken, och även en lätt tävlan i all vänskaplighet kan sporra till stordåd. Men ”du ska inte tukta din häst för hårt, ty den kan dö av en alltför oöm behandling”.
Har då Werkmästers glimrande prosa, en prosa som ibland slår över i ren poesi (ehuru skillnaden mellan dessa två är något som Wordsworth tar upp i det berömda förordet till den eminenta Lyrical Ballads, kanske finns den icke? Var börjar poesin och var slutar prosan?) motat in mig i ett hörn, med ryggen mot väggen och en blick som osäkert flackar; letandes efter en utväg; en flyktväg? Ingalunda. Mitt liv har helt enkelt varit lite för kaotiskt på sistone för att kunna skriva något så fokuserat som de Johannes Chrysostomus Wolfgangus Teophilus Mozarttexter ni kan njuta av nedan. Jag försöker finna strukturen, ehuru gäckar strukturen mig. Ett systembygge är det ännu icke tal om. Man bläddrar lite i Symposium, slås av de vackra kärleksskildringarna och vips har flertalet timmar gått; man är naken och hungrig.

Ikväll ska jag dock slå bort tankarna med några glas ljuvligt skummande Weissbier och kanske, om gudarna vill, lite rödvin. Platsen är ännu icke bestämd, men jag skulle gissa på att det blir någon av Lunds mindre nationer, där musikens volym är i lagom nivå och priset på öl lika tillmötesgående som Albert Camus prosa!

Förresten, en liten notis: även om jag såväl som Herr Werkmäster anser att majoriteten av det som man rimligtvis kan räkna som stor konst har i minst 50 år på nacken (god konst åldras som ett fint vin och smaken bliva rikare med åren, dålig konst kan liknas vid en vinflaska där luft sippra in och därmed bliva vinet till ättika, vidrig ättika!) så läses självklart de stora morgontidningarna. Kvällspressen har jag föga till övers för (brukar bläddra lite i kultursidorna men alla af Kleens och Natalias är ju för mefistofeles yngre än vad jag är! Hur kan man bedöma kultur när man sannolikt inte ens har bildning nog att skilja på förromantik och Storm und Drang?) Hursomhelst så tillåter Dagens Nyheter Kulturs internetupplaga den late poeten att snickra sonetter med hjälp av en ”sonettmaskin”. Jag vet, även jag blir illamående. Ska nu också poesin bli ettor och nollor i en datamaskin? Nej, riktig lyrik skapas med ett blödande hjärta och kärlek till metrik! Tror ni att Petrarca satt på sin kammare i 1300-talets Italien och lät en dator skriva hans sonetter till den sköna Laura, som han enligt legenden bara träffat en gång, och då bara som hastigast? Nej, för det första så fanns det inte datorer på den tiden, och för det andra så skapar ett riktigt geni utan hjälpmedel, direkt ur själen!

Här är i varje fall min sonett:

Att födas. Man kan inte protestera
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Men Varför? verkar ingen acceptera

Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

(http://www.dn.se/DNet/custom-jsp/sonett/sonett.html)

Adieu!